HEJ INDIEN! Nix, inget aprilskämt – jag köpte en spontan enkelbiljett och befinner mig just nu på mitt favvo ställe i världen – Agonda beach, Indien. Detta har varit mitt vinterhem de senaste fyra åren. Samma strand, samma lilla bungalow.

Detta året byttes det ju ut mot Costa Rica vilket också var fantastiskt men nu efter Bretagne kände jag ett galet sug efter att få lite ensamtid i detta paradis. Så väldigt spontant bestämde jag mig för att åka hit!

Jag vet jag flänger och far världen över men det är helt underbart att vara här. Eftersom jag haft retreat hela vintern och jobbat – undervisat varje dag och umgåtts med människor 24/7 så är det skönt med några dagar där jag bara får vara, bara får lyssna på min kropp.

Wihoooo!!!!

Foto – Peter Sahlberg

De tre senaste vintrarna har jag spenderat på en strand vid namn Agonda i södra Goa, Indien. Det har varit mitt hem, mitt paradis – jag fullkomligt älskar den Indiska kulturen. Kanske är det därför jag är så glad över mina härliga yogakläder från YOGA by INDISKA. Glider runt i dessa tights dagarna långa, älskar dem. Det ger mig en liten känsla av färgsprakande, glada Indien även här i Costa Rica.

Innan jag åkte hit trodde jag att jag skulle sakna mina vintrar i Indien men nu har jag ett nytt paradis som jag är fullkomligt förälskad i. Precis som Agonda så är Santa Teresa MAGISKT. Kanske spelar det inte så stor roll var i världen man är… paradiset är överallt! Men för mig är det lättare att se det när jag får springa barfota i naturen.

Läs gärna mer HÄR.

Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.