Foto – Adam Klingeteg

Utan röst och med träningsverk över allt sitter jag nu på tåget från vackra Dalarna och Bara Vara… försöker sätta ord på den inre resan jag varit med om de senaste dagarna…men pappret förblir länge tomt. Jag inser att jag är fullständigt inkapabel till att beskriva dagarna på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas men jag ska försöka så läs vidare om du är nyfiken!

När jag ska på sådana här retreat brukar jag säga till mina vänner att jag ska iväg för att skrika, gråta, dansa och vara fullständigt galen i ett par dagar. Haha…och det är lite det jag gjort de senaste dagarna…

Jag har skrikit så mycket att min röst helt försvunnit, gråtit så att ögonlocken är röda och dansat så att det känns som om benen håller på att trilla av. Trots dessa fysiska ”problem” så är jag just nu i total tacksamhet, närvaro och bliss. Dessa galna ”övningar” leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp, mitt bloda hår… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svensk, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

Om detta är nytt för dig så förstår jag att det kan låta som ”sektig” FLUM (och om det är något jag vill undvika i min blogg så är det just flum) men jag väljer att dela det här i alla fall för om det är någon av er fina läsare som vill ha en radikal förändring, någon som detta talar till så är det värt för mig att verka lite flummig idag :-).

Kanske har du redan börjat din resa men om inte kanske du känner det där pirret i magen att du är redo att kasta dig in på det enligt mig viktigaste (men svåraste) äventyret vi någonsin kan ta oss an – att förstå oss själva och livet på ett djupare plan. Om så är fallet – vänta inte boka Bara Vara eller något liknande retreat (exempelvis POL, AOL, Biodynamic breathwork som jag också varmt rekommenderar) NU. Några få dagar och det kommer förändra (vill skriva förbättra) ditt liv Forever. Men är inte det där pirret där – stanna hemma! Jag tror nämligen att vi måste känna en tydlig längtan för att få något ut av det, för att faktiskt orka ta oss igenom dessa blottande galenskaper.

Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är i alla fall den största lyxen jag kan komma på. Jag är evigt tacksam över alla retreat jag fått ta del av hittills. More to come :-). Resan tycks bara bli djupare, svårare, vackrare och härligare för varje dag.

Svensksommar! Helt underbart att vara i Halmstad. Igår åkte vi på en båtutflykt till Tylön (Halmstads enda lilla ö) – under denna lilla utflykt hann det både åska, regna & vara strålande sol.

Let’s face it – sån är ju den svensksommar. Ena sekunden åskar det och blåser för att i nästa ögonblick vara vindstilla och solklart. Väljer man att vara i Sverige gäller det nog att lära sig digga alla typer av väder! För jag vill i alla fall inte leva med motstånd hela tiden och exempelvis hata på vädret när det är regn och bara vara glad när det är sol (eller för den delen få ångest när det är sol för att den snart försvinner) .

Jag skrev för ett tag sen att om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent (precis som vädret här i Sverige!)

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Solen kommer och solen går. Regnet kommer och regnet går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga (regnet) och suget efter mer behagliga känslor (solen). Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar, regn med sol. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen eller att solen inte kommer skina varje dag. Men frågan är kan vi acceptera det?

Jag är långt ifrån en expert…när det regnar och jag vill att det ska bli sol – blir jag irriterad. När jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar, shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, acceptera regnet, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen med ANICCA på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

Nu ska jag ut och bada i regnet….wihoooo!!!!!!