När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Alla härliga som var med på meditationsutmaningen i våras. Jag är nyfiken! Har ni lyckats fortsätta med meditationen även efter utmaningen? Det är galet svårt, I know. Kanske det svåraste som finns när vi har tusentals andra saker på To-do listan men den där lilla kvarten varje dag ger magi.  I alla fall för mig. Gång på gång inser jag att meditation är min magiska medicin. Den gör mig harmonisk, fokuserad, närvarande, gladare och snällare mot min omgivning. Men det är inte bara dessa känslor av välbefinnande jag vill åt – meditation ger mig framförallt TRANSFORMATION på ett djupare plan, vilket ju är det läskigaste som finns.

Meditationen utlovar ju ofta guld och gröna skogar (vilket ni som provat säkert börjat märka) MEN vägen dit är långt ifrån spikrak. Under resans gång tvingas vi möta allt vi tidigare flytt ifrån och vi börjar framförallt ifrågasätta oss själva och hela vår verklighet. Förvirring uppstår. Vi transformeras. Under transformeringensfasen är det lätt att vi ger upp men det är just då vi borde försätta och (även om jag tycker att vi ska vara snälla mot oss själva) så kan vi behöva pusha oss lite för att få till just det där med meditation…

Jag har dock aldrig hört någon som ångrar att de gav sig in i denna transformation för de glimtar av frihet, kärlek och samhörighet vi får uppleva i meditationen överträffar allting annat vi någonsin varit med om. Det går helt enkelt inte att återvända till ett liv utan detta djup, utan meditation. Jag är säker på att världen skulle bli en bättre plats om fler människor mediterade.

För meditationstekniker spana gärna in HÄR.