När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?