Det är i naturen jag känner mig levande. Bland träd och djur – långt långt bort från staden och skärmar. Efter bara några timmar på Pacha Mama insåg jag hur frånkopplad jag varit senaste tiden. Uppkopplad till datorn men frånkopplad mig själv, från livet. Jag har kört på alldeles för hårt på sistone. Liksom fallit tillbaka till gamla mönster av görande, duktighet och prestation. Virrat bort mig i ytligheter. Glömt bort hur det är att vara fullt närvarande. Glömt bort hur jag vill leva. Glömt bort min sanning, mig själv. Gett för mycket till andra. Till viss del gett från en tom plats. Tillåtit mig själv att bli påverkad av stress och negativitet.

Men nu ere nya tider!!!!! Nu är jag tillbaka. Nu känner jag min kärna igen. Wihooooo….TACKSAM.

Av alla vackra städer, schyssta hotell & coola restauranger jag har besökt så är detta vad jag går igång på allra mest. Att leva i  enkelhet i naturen, med naturen. Kan jag alltid leva såhär? Vill jag det?

På ett sätt har jag provat denna livsstil under mina senaste äventyrliga vintrar i Indien. En del av mig fullkomligt älskar det, jag är så grundad, närvarande och i kontakt med mig själv. Men jag vet också att det alltid kommer till en punkt när jag vill dela igen. När jag vill vara med människor jag älskar. Denna gång krävdes det bara några dagar i min djungliga eremitiska koja på Pacha Mama för att jag skulle känna mig full av inspiration och energi.

Därför känns det fantastiskt att få vara tillbaka i Santa Teresa nu med människor jag älskar och att få möta en ny grupp av svenskar som kommer hit för att göra det jag brinner för – yoga, meditation, bada, dansa, leka.

Läs gärna mer om mina djungeläventyr HÄR.

Blev inte riktigt som vi tänkt oss…idag gillar vi läget. Det har varit fantastiskt att hålla två retreat på rad men det tar energi att hålla space i 20 dagar. Även om jag ser till att få min yoga och meditation varje morgon så har det inte blivit mycket annan tid över till mig. Därför hade jag verkligen sett fram emot en paus och lite tid över för mig.

Jag och Peter hade sen länge tillbaka bokat att åka till Pachamama – ett retreat långt in i Costa Ricas djungeln där vi skulle bo i en mysig träkoja. En liten hippie-by jag suktat efter att åka till i åratal. Ryggan var packad, Jeepen var hyrd, allt var planerat för att kunna gå in i Flightmode några dagar. Jag var galet laddad – en dröm. Men det gick inte som vi tänkt oss…

Samma morgon som vi skulle dra vaknade vi upp av att Peters knä var svullet som en ballong. Han kunde varken gå eller stå. Läskigt. Så istället för road-trip till djungeln blev det ambulanshelikopter till sjukhuset i San José. Efter många turer, mellan röntgen och provtagningar – där det först såg ut som combon av benbrott och en större inreblödning så fick vi veta att han fått en infektion i knät som förmodligen uppkommit från liiiite för mycket surfing. Även om jag har ett väldigt motstånd till läkemedelsbranschen och att fylla kroppen med antibiotika så känns det som att han är i trygga händer.

Vi skulle kunna sitta här i en negativanda – gråta över att vi missar våra magiska dagar i djungeln, att våra förväntningar blev långt ifrån uppfyllda men det känns inte som vi kommer långt på en sådan strategi. Vi försöker vara positiva och skratta så mycket som möjligt här i vårt lilla sterila rum på ett sjukhus låååångt ifrån Sverige. Helt enkelt, gilla läget och göra det bästa av rådande omständigheter. Yoga off the mat!

Vårt första retreat någonsin med Yogiakademin ägde rum i somras. En vecka på ett slott i Bretagne. Vi hade smidigt planer i månader. Fixat och trixat så att allt skulle vara perfekt men trots det hade vi faktiskt ingen aning om hur det skulle bli (det har man nog aldrig). Jag var laddad till tårna men samtidigt galet nervös. Skulle kunna skriva sidor om detta första retreat…men idag är det en specifik grej jag vill fokusera på – vänskap.

På detta retreat var det runt 20 deltagare och majoriteten reste ensamma och kände ingen annan som var där. Så det var nog inte bara jag som var nervös – även deltagarna som varken kände någon eller hade någon aning om vad de gav sig in på. Hursomhelst, det uppstod MAGI på detta slott. Deltagarna mötte varandra i yogan, dansen, meditationen, sharingen, ögonkontakten, leken på ett sätt vi aldrig kunnat förutspå. Jag var HELT tagen. Och det vackraste av allt är att vänskaperna växt sig starkare även utanför slottets portar, efter retreats sista dans.

På vårt senaste retreat här i Santa Teresa så var ett gäng tjejer från det första retreatet i Bretagne med. Helt fantastiskt att få yoga med dem igen. Att höra om hur de efter Bretagneveckan har rest Sverige över för att ses, hur mycket de tycker om varandra, hur mycket roliga grejer de gjort ihop…gör mig heeeelt tårögd och varm i hjärtat.

Kanske är det… Tystnaden? Vackra naturen? Yogan? Ögonkontakten? Sharingen? Meditationen? Dansen?… Vet inte hur det händer men det otroliga är att vackra vänskaper mellan deltagarna har uppstått på resten av reteaten också. Behöver inte förstå – att observera dessa nyvunna vänskaper räcker gott – det gör mig överlycklig och oändligt tacksam.

Läs gärna mer om Yogiakademin HÄR.