Foto – Jonathan Kjell

Under två års tid har jag börjat varje morgon med att skriva fem saker i mitt liv som jag är tacksam över just där och då. En sådan enkel grej men för mig gör det ofta stor skillnad för hela dagen, hela livet i längden.

Ibland vaknar jag upp på felsida – grinig, bitter och allmänt negativ. Utan att något yttre egentligen har förändrats från gårdagen (som kanske var ganska härlig) så känns allt helt plötsligt lite meningslöst. Du kanske känner igen dig?

Genom den här lilla morgonrutinen tillsammans med min tacksamhetsdagbok så lyckas jag ofta vända på den där negativa spiralen. Jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt att komma på fem grejer när jag är mitt inne i det där ”tyck-synd-om-mig-modet” MEN det går alltid att hitta något litet, som leder till något mer och något mer…tillslut brukar det stå fem härliga grejer där på sidan. Samtidigt som jag helt naturligt kommit ut ur den där bitterheten.

Jag menar inte att man ska undvika att känna det där andra lite mer ”negativa” spektret av känslor som sorg, ilska och avundsjuka. Ibland är det ju dock lätt att hamna i ett vakuum där man bara fokuserar på det dåliga i livet. Det handlar alltså absolut inte om att skapa en falsk lycka – skuffa undan sina känslor. Det går inte, man trycker bara in dem längre och längre. Det är då jag tror bitterheten kommer.

Att enbart använda sig av positivt tänkandet och försöka kasta iväg allt det ”mörka” är jag motståndare till. Lev ut! Vaknar du upp med en extrem sorg eller ilska, tillåt dig själv att gråta en skvätt eller ta kudden och slå riktigt hårt 10 gånger mot väggen innan du tar upp tacksamhetsdagboken. Helt enkelt, tillåt känslorna och uttryck dem i stunden (istället för i trafiken) –  därefter brukar tacksamheten komma naturligt.

Det känns lite utelämnande (men jag vill visa hela mig så ärlighet som möjligt i denna bloggen)…Tadaaaa… fem sakerna jag precis skrev här på morgonkvisten i Kalifornien..

1. Allt det magiska jag fått uppleva den senaste veckan i Colorado – pausen, inspirationen och relationen men något större.

2. Att min kropp talar till mig och det otroliga jag får känna i den varje dag.

3. Vackra relationen med Peter, att vi får uppleva Kalifornien tillsammans. Att jag kan vara mig själv fullt ut med honom. Att han finns där vid min sida även när jag är knepig att förstå.

4. Jag får jobba med min passion, dela det jag verkligen tror på och brinner för. Ha möjligheten att inspirera andra med det som förändrat mitt liv.

5. Den starka och trygga relationen med mina vänner som är precis som den alltid varit trots att jag flänger runt världen och prioriterat meditationen så mycket.

Som ni ser, det är en härlig blandning av stort och smått, saker som händer nu blandat med grejer som handlar om livet i stort.

Så, vad är du tacksam för i ditt liv?!

God morgon!

Landat i vackra Encinitas i Kalifornien. En dröm. En lek. Bor på en klippa med utsikt över Pacific Ocean vars konstanta vågljud liksom lugnar hela mitt väsen.

Började dagen med att bara sitta och överblicka en horisont som aldrig tycks ta slut. Så närvarande i kroppen med vartenda andetag. Jag lever. Jag känner. Ena sekunden en oändlig glädje, andra stunden tårar som jag tillåter rinna. Det är vackert.

Insikten som alltid träffar mig som ett slag in i själen när jag är på retreat och kan ta ett steg bort från detaljerna i min ”verklighet” är att ALLT ÄR EN LEK. Jag lever en gång i denna kropp så det är FAN läge att ta till vara på varenda stund. Skratta. Dansa. Leka. Andas. Njuta.

Det är så lätt att bli slav under den där To-Do listan. Glömma att leva. Fastna i stress, prestation och seriositet istället för att vara i stunden. Jag blir besviken på mig själv att det händer så lätt. Det spelar ingen roll hur många timmar jag mediterat, hur länge flightmode har varit påslaget – när datorn öppnas och mejlkorgen är full av olästa mail är det en konst att stanna kvar i hjärtat och kroppen. Vet inte om det ens är möjligt. Kanske är det ok att vara i huvudet ibland men för mig är det nog för idag. Dags att swisha om till Fightmode, slå igen datorn och istället hoppas ner för LEK i de läskande vågorna. Wieeeeeehooo!

Efter timmar av dans, meditation, tystnad, skrik, gråt, skratt och annan galenskap är det med ett översvämmande hjärta men utan röst och svullna knän som jag lämnar Sunrise Ranch i Loveland (yes, det är namnet på staden!), Colorado.

En vecka i kroppen och framförallt i hjärtat. Ett ärligt möte med mig själv, med naturen, med andra människor och med något som är mycket större än oss, något som vi nog aldrig kan förstå.

Jag vill kunna överföra min upplevelse till dig men bättre än såhär har jag tyvärr svårt att formulera mig just nu. Det kommer säkerligen fler ord senare när jag smält denna vecka som snarare känns som en livstid.

Någon förvarande mig om att ett ”Life-changing experience” väntade… och utan att veta än så är min känsla att detta blir sant även för mig.

Path of Love, jag är förevigat tacksam.

Nu är jag på flygplatsen för att snart lyfta mot San Diego. Dax att leka med underbara Peter och härliga surfgänget…wieeeeee!

PS. Ligan i säkerhetskontrollen misstänkte mig just för att vara hög…men mitt sinnestillstånd har uppkommit utan minsta droppe vin eller andra substanser.