Yeah. Igår släppte vi kontrollen å skapade spännande yogaklipp! Jag och härliga Malin Nylen spelade in yogavideos på Odd Mollys showroom. Sååå kul!

Det bästa av allt. Vi gick enbart på flow. Det var mycket planering för att det skulle bli av men nada planering av själva innehållet på klippen.

Kontrollfreaket i mig freakar givetvis ur av det, hatar att inte veta vad som kommer hända och blir irriterad att jag inte lagt tid på planering.

Hursomhelst, jag vet samtidigt att det är exakt den övningen jag behöver. En övning i att ge tillit till att det blir bra (ofta till och med bättre) om jag släpper taget och går på flow i nuet istället för att planera minsta lilla detalj.

Under min handelstid och även innan det, gjorde jag nämligen just det sistnämnda – planerade, förberedde, förutspådde.

La tid på att ta reda på varenda grej som skulle kunna gå fel eller komma upp. Jag läste noggrant alla bildtexter och parenteser i böckerna för att med säkerhet kunna svara på tentans alla frågor. Det var en utmärkt strategi på Handels men när det kommer till mer kreativa och intuitiva saker som att spela in videos eller hålla yogaklasser funkar det bättre att hänge sig till stunden. Annars blir det svårt att lyssna in deltagarna på yogaklasserna och personerna jag teamar upp med (i detta fall Malin).

 
Det är såklart nödvändigt att planera lite grann men sen är det viktigt att släppa taget och känna in stunden också.

Tack för en härlig dag igår!!!

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.