Jag får många frågor om vilka yogalärarutbildningar jag har gått. Det är så kul att så många vill djupdyka in i yogan! Jag kan verkligen rekommendera alla som gillar yoga att gå en teacher training, kanske inte för att bli lärare men för att få en djupare förståelse för hela yogafilosofin. På klasser får vi ju oftast mest det fysiska. Jag är för evigt tacksam för att lärare, utbildningar, kurser och tekniker jag stött på hittills under min resa.

Grundutbildningen för att bli yogainstruktör brukar vara 200 h och vidareutbildningen är 300 h. Detta enligt Yoga Alliance – en slags kvalitetskontroll för yogautbildningar som finns över hela världen. Det finns ju nämligen hur många utbildningar som helst så ett första vettigt steg när man kikar på utbildningar kan vara att kolla så att den har fått denna kvailtetsstämpel. En andra fråga är om man vill gå en intensiv variant kanske utomlands eller sprida ut det mer under året och då gå en kurs i Sverige. Själv har jag tagit nästan alla utbildningar utanför Sveriges gränser främst i Indien. Jag har gillat att släppa allt för att gå ALL IN i några veckor.

Min första utbildning var en 200 h i Indien på Sampoorna Yoga med Deepak Sharma i spetsen. Fokus var på Ashtanga yoga och denna utbildning kändes väldigt Indisk i sin karaktär med främst Indiska lärare. Jag lärde mig massor – alltifrån Indisk filosofi till Sanskrit (yogaspråket) och hur man rensar näsan med en Neti :-).  Jag kan verkligen rekommendera den som en första utbildning. Min 300 h utbildning gjorde jag även den i Indien på Brahamni yoga, en erkänd teacher training grundad av en fantastiskt Amerikans kvinna som heter Julie Martin. Hon är grym och en ständig inspiration för mig. Här låg fokus på Vinyasa flow och vi dansade oss igenom klasserna. Min kropp har aldrig mått så bra som efter  att yoga med Julie varje dag i en månad. Denna utbildning kändes mer hmmm…professionell kanske för att den liksom var mer västerländskt strukturerad. Sen har jag även gått mer specialiserade utbildningar exempelvis i Hatha Yoga med Ratheesh Mani, Restorativ yoga med Jodi Bone, BioDynamic Breath and trauma Release med Giten Tonkov, Ayurvedic Yoga Massage med James Winston och Ashtanga yoga med Prem. Även de upplevelser jag fått på kurser som Awakening of Love och Path of Love är något jag ständigt bär med mig i livet och till yogasalen.

Förutom dessa utbildningar och kurser vill jag tillägga hur mycket jag faktiskt lär mig av att bara praktisera och meditera själv. Jag har exempelvis skrivit mycket om Vipassana meditation här på bloggen och de lärdomar jag fått därifrån är något jag alltid har med mig livet och till klasserna.  Även mina vackra morgon yogastunder på mattan ger mig ständigt nya insikter om min kropp och mitt sinne.

Med andra ord – vi kan läsa böcker och gå miljoner utbildningar men tillslut tror jag att det handlar mer om att få egna insikter och att uppleva saker i sin egen kropp och därifrån dela de upplevelserna med andra.

Läs gärna mer om Vipassana meditation och min upplevelse på Path of Love.

Foto – Adam Klingeteg

Jag fick just en väldigt relevant fråga från en klok läsare angående gårdagens inlägg ”Vad är meningen med livet”.  Eftersom många hoppas av och byter bana kan man ju fråga sig  –  Är det viktigt att ha en examen?

Hon skrev…

”Är du glad över att du ändå har en examen, som någon slags ”livlina” som du kan luta dig tillbaka mot om du skulle vilja? Märklig fråga kanske men varför jag undrar är för att jag studerar just nu mitt första år (2:a terminen) ekonomi vid universitetet och är så himla kluven. Mitt hjärta skriker efter solsken och att jag ska göra vad jag älskar – vilket präglas av yoga och meditation. Samtidigt som hjärnan (liksom andra, ”yttre” faktorer) säger att jag bör tänka mer ”realistiskt” och ta min examen.”

Jag tror att väldigt många känner igen sig i dessa tankar. De där tankarna fanns delvis hos mig då jag pluggade men jag tryckte undan dem och fokuserade framåt – klara nästa tenta, få jobb, få den lönen… Jag orkade inte känna efter men innerst inne visste jag nog hela tiden att jag inte mådde bra av det jag gjorde, att jag var påväg i fel riktning.

Jag tror aldrig att det är fel att ta en utbildning – vi lever i ett samhälle där de flesta pluggar och jobbar på kontor. Genom att prova på det själv kan det hjälpa oss att relatera till andra människor omkring oss. Jag skulle tog inte gå om just Handels nu men jag ångrar varken att jag pluggade eller jobbade som konsult. Nu vet jag hur det känns att vara stressad och sitta på kontor med magknip – den känslan har jag nytta av varje dag i min undervisning och möte med andra människor. Vissa av mina yogalärarkompisar har yogat på heltid sen de var 15 år och aldrig satt sin fot på en utbildning eller kontor – förmodligen väldigt mycket svårare för dem att relatera till vad yogastudenterna behöver när de kommer till salen efter en låååång arbetsdag framför datorn.

Det är säkerligen samhällets normer som gör att många av oss ens sätter vår fot på en ekonomiutbildning men eftersom vi valt att leva i samhället (och inte mediterandes på en bergstopp någonstans) så kanske vi ibland får spela med i samhällets regler.

Tillsist, vill jag verkligen poängtera att jag inte tror att alla helt behöver byta riktning och typ gå från stressigt konsultjobb i Stockholm till att meditera i Indien som jag gjorde. Det behöver ju inte vara svart eller vitt – Meditation på en bergstopp VS 70 h veckor på BSG. Det finns nyanser även om det ibland är lättare att vara extremist :-).

Tusentusentack för att ni kommenterar och involverar er – så kul att läsa era tankar och frågor. KRAAAAAM!

Läs gärna mer inlägg om livet och alla dess beslut HÄR.  

Foto – Adam Klingeteg, Outfit – Lululemon

Igår åt jag middag och diskuterade meningen med livet med två av mina bästa vänner från Handelstiden – heeeeelt magisk kväll. Så tacksam för att jag har så otroliga människor i mitt liv. Det var ungefär 8 år sen vi började Handels och ganska snabbt blev vi ett tjejgäng som hängt ihop sen dess. Efter skolavslutning försvann alla in i coola konsultbyråer och storföretag som Coca Cola och Tv 4 – drömjobben liksom slukade all vår tid. Vi hade galet mycket på Handels också men då kunde vi i alla fall plugga ihop och leka lite på helgerna. Efter att vi gick ut hann vi på vår höjd med en sporadisk (men otroligt betydelsefull) frukost ihop och vi har även lyckats hålla en härlig WhatsApp tråd vid liv.

Jag pallade bara det där konsultracet i ett år (och då var jag på en ganska chillat ställe) – sen gick jag ju ALL IN med min passion, med att följa mitt hjärta som dunkade för yoga och meditation.

De andra körde på några år till men för typ ett halvår sen hände något – till företagens stora förtret valde en efter en att lämna det där drömjobbet för att hitta något annat, något mer. En drog till Bara Vara, en annan åkte på Ayurveda retreat, en tredje flyttade ut till landet, en fjärde åkte å surfade, en femte satte sig på Vipassana…

Vad är det som händer? Är det bara i vårt lilla tjejgäng eller är det en ny trend i hela samhället?

Kan det handla om att när vi känner att vi nått det där målet, när vi lyckats få och även behärska det där drömjobbet så känns det lite..hmmm… TOMT? Ska det vara såhär tills jag dör nu? Är detta meningen med livet? Var den karriärs drömmen en illusion som inte alls kommit från en plats inom mig? Om jag lyssnar riktigt noga, vad är det egentligen mitt hjärta skriker efter?

Kanske är det så att vi alla hittar tillbaka till skrivbordet någon gång i framtiden (även om det känns faraway för mig nu). Oavsett tror jag att det kan vara bra med en andningspaus efter alla sena nätter framför Excel med andan i halsen. Efter år där tid för reflektion varit lika med NOLL. Efter år där hela våra väsen varit fokuserade på att göra MÅL.

En andningspaus att fundera – var det självmål? Vad är det verkligen detta jag vill göra med mitt liv?

Läs gärna mer om mina TANKAR OM LIVET.