Morning kära ni! Jag har precis varit ute på en vacker äng här i Bretgane och SJUNGIT ut. Sååååå härligt. Precis innan jag åkte hit var jag på ett så kallad Voicing retreat med en otrolig kvinna i sjuttioårsåldern som heter Pratibha. Ett retreat som gick ut på att använda rösten som uttrycksätt. Jag har ju länge använt kroppsrörelser (yoga och dans) för att uttrycka mina känslor så det här med att använda rösten i samma syfte var något helt nytt för mig.

På tal om rädslor – förutom att surfa i stora vågor så har en av mina största rädslor varit att sjunga inför andra människor (misstänker att jag inte är ensam om att känns så). Jag var därför rätt nervös inför detta retreat… och redan på vår första session tillsammans fick jag möta denna rädsla. På introduktionen uppmanade Pratibha nämligen oss att, en och en, ställa oss i mitten av rummet och sjunga inför alla andra. FETT LÄSKIGT!  Men I DID IT. Efteråt kändes det skönt, jag kände mig levande.

Här handlade det alltså INTE om att sjunga vackert eller träffa någon särskild ton, det handlade om att sjunga med själen. Om att uttrycka en inre känsla. När de andra i gruppen lyckades göra det på ett ärligt sätt, kom de vackraste tonerna jag någonsin hört.

Under veckan utforskade vi olika känslor och satte toner på dem. Vi tog ljudet dit känslan satt i kroppen. Vi sjöng vår smärta, sorg, skam, ilska, kärlek, glädje etc. Jag hittade toner jag inte trodde var möjligt. I stunder kände jag inte igen min egen röst. Jag var fullkomligt ETT med sången och stunden. Jag var i djup meditation.

Under veckan märkte jag också att saker hände i min kropp. Precis som under långa meditationsretreat så började kroppen tala till mig. Tonerna gjorde att inre spänningar släppte och djupa vibrationer uppstod. Under dagarna upplevde ALLA känslor, från djup djup sorg och nästintill religiös kärlek. SANN MAGI.

Jag är sååååå galet tacksam att jag fått ett nytt uttrycksätt i min repertoar.

Foto- Jonathan Kjell

Kära kära ni!

Jag har läst era kommentarer med gåshud och tårfyllda ögon. WOW, otroligt hur ni öppnar er. Orden räcker inte till för att beskriva den tacksamheten jag känner för att ni finns här på bloggen. Åhhhhh vad ni inspirerar. Så så så vackra rader från er alla. Jag vill påstå att den gemenskapen och djupet som vi skapat här tillsammans är stort och viktigt för hela detta snabba och ytliga samhälle. TACK!

Som sagt, kan vi omöjligt välja en vinnare av resan så jag och Johanna skrev upp alla era namn på lappar och gjorde ett lotteri. Vi blandade väl och drog en lapp. På lappen stod det:

ANDREA HOLMBERG

Vågar du??? Hahaha… märkte nämligen efter lotteriet att du avslutat din kommentar med:

”För att vinna skulle VERKLIGEN vara att utmana min rädsla för allt som inte är hemtamt. Och det känns superläskigt! Hoppas inte jag vinner haha.”

VÄRLDENS STÖRSTA GRATTIS till dig. Hoppas, hoppas, hoppas du vågar. Andrea, jag lovar det är värt det!!!!

Till er andra, ni är OCKSÅ vinnare för ni vågar möta era största rädslor vilket är det absolut coooolaste man kan göra. Vill bara krama er allihop! Från hela mitt hjärta – TACK, TACK, TACK för att ni är här och läser, delar och har varit med i denna utmaningen.

KÄRLEK!

Ps. En bild från längsen när min surfdröm var levande 🙂