Foto – Adam Klingeteg

Alltså jag har ett problem, jag blir kär i mina yogastudenter. Det brukar ta några dagar och sen är jag blixtförälskad. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir tokig i nästan alla. Jag vet nämligen inget vackrare än att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt släppa taget i Savasana. Då strålar ALLA.

Ibland uppstår kärlek på bara en klass men den växer sig ofta starkare och starkare ju fler dagar som går. Med tiden är det som att alla släpper sina lager och börjar visa mer och mer av sig själva. De slutar lyssna på mig och börjar följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. Det uppstår MAGI i yogasalen. När sista dagen på retreatet kommer känns det så sorgligt att jag bara vill gråta som om mitt hjärta krossas och kärleken lämnar mig.

Sen när nästa grupp anländer måste jag erkänna att jag har ett litet motstånd att ta in dem. Det blir lite som att gå in i ett nytt förhållande innan man hunnit smälta det gamla. De som lämnar strålar, de som kommer är trötta (efter typ 2 dygns resande). De som lämnar litar på mig, de som är nya är lite avvaktande. De som lämnar gör ofta det utan så mycket lager, de som kommer är påklädda.

Men varje gång jag släppt motståndet (ofta tar det någon dag) så börjar jag se det vackra i människorna i den nya gruppen. Alla är vi nog vackra när vi slappnar av och släpper in. När vi är oss själva.

Idag är det dags att lämna en kärlek för att ta emot en ny grupp! Ska försöka göra detta med ett öppet sinne.

Läs gärna lite tankar om kärlek HÄR.

Foto – Adam Klingteg, Outfit – Seea

Jag gråter minst 2 gånger i veckan oftast fler! Om det har gått mer än en veckan utan att jag gråtit vet jag att något är fel. Då vet jag att jag springer för fort och inte tagit tid för att möta mig själv. Jag älskar att gråta. Kanske inte alltid under själva gråten men efteråt känner jag mig så….hmmm ren. Att gråta (och även skrika) är som en känslomässigdetox för mig. Jag hyllar tårarna. Har de inte hittat ut på några veckor brukar jag trigga dem genom att lägga mig ner i sängen sätta på sorglig musik… efter en stund brukar det bli ett härligt flöde. I takt med att de forsar från mina ögon så släpper spänningarna i magen, bröstet, höfterna…ja typ hela kroppen öppnas upp!

Egentligen kan jag ju bara tala för mig själv. Alla kanske inte har samma behov av att gråta men jag har märkt att majoriteten av våra deltagare på Yogiakademin har tyckt att det är fantastiskt skönt att få låta tårarna rinna. Vi gör inget speciellt för att pusha fram tårar, för de flesta bara händer det efter typ dag 2 eller 3 på varje retreat. Det enda vi gör är att låta dem slappna av, vara lite i tystnad och leda dem ner i kroppen genom yoga, dans och shaking. De flesta av oss lever ju ett ganska intensivt liv på hemmaplan där det sällan finns tid för att stanna upp och känna efter – att gråta. Här får alla plötsligt flera timmar om dagen att bara vara – känna känslor, sensationer i kroppen, slappna av… och då verkar det som om tårkanalerna öppnas automatiskt. Enligt mig inget att vara rädd för – låt oss istället hylla tårarna. Hylla stunderna där vi känner oss trygga nog att våga släppa taget och uttrycka det som finns inom oss. Kanske släpper den där stenen i magen eller trycket runt bröstet som suttit där sen du senat grät.

Vad har du för relation till tårar? När grät du senast? Dela gärna med dig här i kommentarerna…och du kan ju vara helt anonym när du gör det!

Samma sak gäller nog alla känslor – läs gärna mer om min relation till ilska i detta inlägg ”I am not a fucking Barbie Doll.” Vill du få igång tårarna är du också givetvis välkommen att hänga med oss på ett retreat. Nästa blir till Bretagne över påsk! Läs mer HÄR.

HOLA! Gjorde precis världens godaste smoothie… Känns mer som en efterträtt än fruskot men idag var jag sugen på något sött!

Här är receptet…

1 mango

1 banan (gärna fryst)

2 tsk jordnötssmör

ca 2-3 dl mandelmjölk

1 tsk riven ingefära

MUMS!!!

Spana in HÄR för fler goda smoothies.