Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Dynamisk meditation

God kväll bästa ni!

 

Jag har varit i Stockholm i några dagar nu och verkligen njutit av hösten. Imorgon åker jag till Prana Festivalen och sedan direkt vidare för våra retreats i Biarritz. De senaste åren har jag inte riktigt njutit av att vara i Stockholm, jag känner ofta att så fort jag kommer in till stan så tappar jag min ”connection” med naturen och därmed också med mig själv och andra. Denna veckan har jag dock lyckats stanna kvar med mig mycket på grund av att jag gett mig själv tid att hänga med träden i Liljanskogen varje dag men också för att jag gått på klasser på Urban Om och Yogayama. Som yogalärare är det lätt att fastna i att bara göra sin egen yoga och meditation (tror att ni som läser och också är yogalärare vet vad jag menar?) men denna vecka har jag verkligen tagit mig tid att cykla till mina favvo yogastudios. Sååååå mysigt!

 

Imorse började jag dagen med Dynamisk meditation på Urban Om. En meditation som vi också börjar varje morgon med på alla retreat på Baravara. En form av aktiv meditation som är speciellt utformad för att hjälpa oss västerlänningar att (under kontrollerade omständigheter) få LEVA UT hela vårt register av känslor och på så vis bli av med kroppsliga och mentala blockeringar. Den indiske mystikern, Osho, introducerade denna meditation i västvärlden redan på 1960-talet. Idag används den på mängder av platser runt om i världen. Det finns nog knappt en storstad som inte har ett ställe för Dynamisk meditation. I Stockholm hittar du det som sagt exempelvis på 06.46 på tisdagar och torsdaga  Urban Om,

 

Meditationen pågår i en timme och är indelad i fem faser: andning, utlevnad, utmattning, stillastående och celebration. Under hela timmen brukar man ha ögonbindel eller slutna ögon för att kunna fokusera så mycket som möjligt på sin egen inre upplevelse.

 

Fas 1. Anding

Det första steget är till för att syrsätta kroppen och få energin att flöda fritt. För att göra det andas vi kraftfullt och ”kaotiskt” ut genom nästan samtidigt som vi försöker röra armarna och höfterna. Det kan kännas lite trögt i början men efter ett tag brukar jag verkligen känna hur varenda cell i kroppen vaknar till liv.

 

Fas 2. Utlevnad

Efter fas 1 brukar känslorna fullkomligt explodera för det flesta. Folk skriker, slåss med kuddar, stampar, gråter, skrattar (de flesta verkar ha mest Ilska som vill uttryckas men alla känslor får plats här) ….det är KAOS. Jag älskar det! Jag minns dock första gången jag var på en sådan här meditation –  jag var i chock. Det var riktigt läskigt att höra alla obehagliga vansinnesskrik och själsord. Men ju fler gånger jag gjorde det insåg jag att det var väldigt skönt att få leva ut utan att bli dömd eller inspärrad.

 

Fas 3. Utmatting

Nästa fas är sjuuuuuuukt jobbig. Man hoppar upp och ner med armarna över huvudet samtidigt som man uttalar mantrat WHO. Ett gammalt Sufi mantra som härstammar från frågan ”Who Am I”. När vi hoppar vill vi landa på hälarna för att få hela höftpartiet och bäckenbotten att vibrera. Precis som första fasen så kan denna kännas galet jobbig till en början men efter ett tag när energin börjar flöda uppåt kan det kännas som om man får någon form av superkraft och kan fortsätta i en oändlighet. Man kommer liksom utanför sin kropp.

 

Fas 4. Stillastående meditation

Efter 10 minuter, hör man en röst som skriker STOP då ska man stanna helt blickstilla där man är och bara observera vad som sker i nuet. Om armarna landar ovanför huvudet bör man låta dem vara där (oftast brukar de i alla fall för mig sakta smyga sig neråt under fasens gång).

 

Fas 5. Celebration

Meditationen avslutas sen med valfria rörelser till musiken som spelas. En form av dans som inte ska förväxlas med att ”dansa” fint. Det är ett sätt att fira den kommande dagen och livet!

 

Första gången man provar i grupp kan det vara lite som en chock i alla fall i fas två då alla verkligen LEVER UT de känslor som annars inte riktigt går att leva ut, vilket för många som sagt betyder ILSKAN. Efter ett tag brukar de flesta bara se det härliga i att faktiskt låta det som finns på insidan då ett uttryck.

 

Vill du prova hemma med musik så finns en Spotify-lista med alla fem faser HÄR

 

Foto – Adam Klingeteg

 

Glutenfri sötpotatispizza

sötpotatispizza

God afton!

 

Jag blir ju väldigt bortskämt med massa god och nyttig mat både på retreaten med Yogiakademin och på Baravara vilket gör att jag verkligen uppskattar att laga mat själv de stunder jag är på hemmaplan. Häromdagen skapade jag en magisk sötpotatispizza. Sååååå galet god och dessutom glutenfri!!!

 

Ingredienser   

Sötpotatisbotten

150 g sötpotatis

1 dl kokosmjöl

2 msk majsmjöl

1 tsk fiberhusk

1 tsk bakpulver

1 ägg

1 nypa salt

 

Topping

Hackade körsbärstomater

Färsk ruccula

Stekt aubergine

Stekta Champinjoner

Pinjenötter

Mozzarella

 

Gör så här

Sötpotatisbotten

  1. Skär sötpotatisen i bitar och koka tills den blir mjuk
  2. Mixa sötpotatisen i en matberedare och tillsätt resten av ingredienserna.
  3. Platta ut på en plåt med bakplåtspapper.
  4. Grädda i 30 min på ca 200 grader utan topping. Ta ut botten och höj ugnen till 250 grader.

Topping

  1. Hacka grönsakerna och mozzarellan i små bitar med händerna.
  2. Smörj på olja på pizzabotten och lägg på toppingen.
  3. Grädda på 250 grader i ca 15 min.
  4. Strö på lite salt och servera med avokado och ruccola.
  5. NJUT av varje bit!

 

För fler härliga recept, spana in HÄR.

sötpotatispizza

BREATHWORK

Hej kära kära ni!

 

Hur mår ni? Jag har varit på Baravara i några dagar nu så det är därför jag har varit lite seg på att svara på era fina kommentarer. Tack igen till alla er som var med på utmaningen. Ni har funnits med mig dessa dagar på retreatet.

 

Nu har jag gått hälften av programmet på Training for Life, fortfarande såååå tacksam över att få träffa alla otroliga Terapeuter och få chansen att läka och lära känna nya sidor av mig varje gång. Precis som alltid så var det verkligen fantastiskt att få landa djupt in i mitt hjärta igen. Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är den största lyxen jag kan komma på.

 

Som vanligt har jag svårt att beskriva retreatet på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas. Hursomhelst, jag ska försöka litegrann. Fokus denna gången var ANDNING (eller Breathwork som det brukar referens till). Jag har tidigare gått några kurser i just Breathwork och inser gång på gång hur mäktigt det är att jobba med andningen på detta fria sätt.

 

Jag fokuserar ju givetvis på andningen dagligen i yogan men då är det på ett mer kontrollerat sätt. I Breathwork används andningen snarare till att släppa kontrollen och därmed automatiskt få kontakt med gamla trauman och blockerade känslor. I vardagen gör nog de flesta av oss tvärt om – vi gör allt för att slippa känna det som är smärtsamt. Den bästa tekniken för att göra just det är att dra in magen och andas ytligt uppe i bröstet, vi lägger locket på. Någon som känner igen sig?

 

I Breathwork ”tvingar” vi istället ner andningen djupt ner i magen vilket gör att vi automatiskt börjar känna de känslor som vi tidigare inte ”orkat” hantera eller uttrycka. Under en Breathwork session får helt enkelt dessa känslor chansen att komma upp till ytan – rensas ut, levas ut.

 

Även om jag vet hur läkande det är och hur ”lätt” jag känner mig efter ett Breathwork retreat eller bara en enstaka session så har jag alltid ett megamotstånd när jag lägger mig på madrassen och gör mig redo för att sätta igång andning. Ett motstånd som kommer både utav att det oftast är smärtsamt men också utav att jag tvingas släppa kontrollen och ge mig ut på ett äventyr som jag inte alls vet var det kommer sluta. Det brukar bli en hel del av de där känslorna som ju tyvärr inte tycks vara helt accepterade att uttrycka i vårt samhälle – ILSKA och SORG. Jag är så tacksam att det finns retreat där ALLA känslor hyllas och accepteras. Retreat där vi får chansen att uttrycka dem och vara oss själva utan lager och masker.

 

För det finns ingen mäktigare upplevelse än när jag låter mig själv släppa kontrollen, andas och leva ut det som finns inom mig.

 

Andningen leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom allt annat. Bakom utsidan. Bakom kroppen. Bakom mina roller. Den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

Foto – Adam Klingeteg

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!