Jag sa i en intervju i våras att meditation ger mig en konstant känsla av att vara nykär. Det är en formulering jag är nöjd med! De flesta människor kan nog relatera till känslan av att vara förälskad. Man liksom ser allt med andra ögon. Livet är lite vackrare än vanligt. De där små problemen känns obetydliga.

Den känslan är dock ofta förknippat med en viss person. En person som liksom får makt över ens välmående. Det uppstår en slags beroende situation.

”Om du lämnar mig kan jag inte känna kärlek.”,  ”Du är mitt allt, utan dig går jag under”, ”Du gör mig levande”.

Givetvis kan kärleken till en person vara otroligt stark och magisk (kanske kan den till och med hjälpa oss att hitta kärleken till något större, till alla i vår omgivning). Men om den lurar oss att tro att den är individspecifik, att den inte existerar utan en viss person – lever vi på hal is. Kärleken finns alltid inom dig. Med det sagt, kan dock närheten med andra människor (exempelvis med en partner) vara en effektiv metod för att hitta den. När vi ger vår fulla tillit till någon (som vi ju förhoppningsvis gör i just en kärleksrelation) händer just det som jag skrev om häromdagen. Något magiskt uppstår. Kärlek uppstår.

Yoga och meditationen ger mig känslan av att vara nykär… Innebär det att jag inte behöver någon partner, någon annan människa i mitt liv…? JA!

Jag behöver ingen annan. Jag kan känna kärlek i alla fall. Men när jag har den där starka kärlekskänslan inom mig, funkar det som en magnet. Jag liksom dras jag till andra människor och de verkar röra sig mot mig också. Då är jag tillsammans med någon för att jag älskar, inte för att jag behöver honom.

Relaterat till kärlek och meditation är nog tillit så läs gärna mina tankar om det här.

Har du någon som lyssnar på dig? På riktigt? Hur ofta lyssnar du på någon? På riktigt? Utan att döma, tänka på något annat eller ha dina egna historier i bakhuvudet?

Hur ofta öppnar du dig totalt för en person? Helt utan filter…säger hela sanningen exakt som den är. Uttrycker det som ditt hjärta skriker?

En förekommande övning i yogavärlden och något som vi gör mycket på retreaten med Yogiakademin är ”Sharing”. Vid en första anblick låter det som en simpel övning men för de flesta av oss är det tvärtom något av det svåraste (med även starkaste) vi människor kan utsätta oss för.

Övningen går till så att en person börjar att ”shara” (dela, berätta, prata…) medan de andra personerna aktivt lyssnar på personen som talar.

Detta går att göra två och två eller i en grupp om fler (eller ensam med ett träd).

Ofta ”sharar” man om ett specifikt ämne eller fråga, det kan vara alltifrån ”Hur mår du idag?” till ”Vad skulle du ångra om du låg på dödsbädden idag?”

Personen som ”sharar” gör det från sitt hjärta. Delar en sanning om sig själv gällande frågan. Det handlar alltså inte om att babbla eller på något vis svara ”smart” på frågan. Motsatsen gäller. Låt hjärnan ta en paus så att hjärtat kan ta över. Känn in frågan, vänta och se vad som kommer.

Den andra personen eller resten av personerna i gruppen gör precis som ett träd skulle göra – de bara är där med sin fulla närvaro. Utan att svara, grimasera, komma med tips, tänka på annat… istället tar de ödmjukt in personen som delar sin sanning. Det vill säga, oavsett vad personen berättar så sitter lyssnaren bara där helt tyst som ett träd.

Prova gärna med din partner eller vän. Såhär kan ni göra…

1. Sätt er på kuddar eller stolar framför varandra så att ni kan ha ögonkontakt genom hela övningen.
2. Välj en fråga exempelvis ”Vad är du tacksam för i ditt liv?”.
3. Bestäm vem som börjar ”shara” respektive lyssna.
4. Sätt en alarm klocka på exempelvis 3 minuter.
5. ”Shararen” börjar dela från hjärtat. Lyssnaren, lyssnar aktivt.
6. När klockan ringer sluter ni ögonen en stund.
7. Därefter byter ni roller.

Notera effekten! Det är ofta magi som skapas. En nytt djup av sanning och ärlighet som kommer fram.

För detta krävs tillit, lär gärna mitt inlägg om det här.

Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.