Det vackraste som finns kanske är att leva i en relation men det är nog också det svåraste. Jag hittar ofta en oändlig grundning och harmoni under exempelvis ett Vipassana retreat där jag lever i ensamhet. Där jag mediterar dagarna långa. Där ingen annan stör min frid.

Utanför retreatetsmurar när jag har andra människor omkring mig är det dock mycket svårare att leva i denna harmoni. Människor som står mig nära vet ofta exakt vad de ska säga för att trigga mig och hur mycket jag än vill behålla mitt lugn så går det inte. Det bli bråk! I bråket stänger jag av mina känslor. Jag går in i mig själv. Jag låter ingen komma in under mitt skal. Jag skyddar mitt hjärta.

Hmm…om jag vill bygga en härlig nära relation vet jag dock att detta inte är en fungerande teknik. Det gör bara att vi glider ifrån varandra ännu mer. Det tar längre tid att lösa det där ”bråket” som oftast handlar om helt irrelevanta smågrejer.

Att jag stänger ute mina käraste är nog dock något som sker nästan på ett omedvetet plan. Eftersom jag numera är medveten om detta omedvetna beteende så gör jag mitt yttersta för att gå emot det. Istället för att stänga av så gör jag allt för att öppna mitt hjärta även i den svåraste stunden. Fast ibland går det bara inte…ahhhhhh…vill, vill, vill men varför är det så svårt?

Läs gärna mer om mina tankar om livet HÄR.

Jag sa i en intervju i våras att meditation ger mig en konstant känsla av att vara nykär. Det är en formulering jag är nöjd med! De flesta människor kan nog relatera till känslan av att vara förälskad. Man liksom ser allt med andra ögon. Livet är lite vackrare än vanligt. De där små problemen känns obetydliga.

Den känslan är dock ofta förknippat med en viss person. En person som liksom får makt över ens välmående. Det uppstår en slags beroende situation.

”Om du lämnar mig kan jag inte känna kärlek.”,  ”Du är mitt allt, utan dig går jag under”, ”Du gör mig levande”.

Givetvis kan kärleken till en person vara otroligt stark och magisk (kanske kan den till och med hjälpa oss att hitta kärleken till något större, till alla i vår omgivning). Men om den lurar oss att tro att den är individspecifik, att den inte existerar utan en viss person – lever vi på hal is. Kärleken finns alltid inom dig. Med det sagt, kan dock närheten med andra människor (exempelvis med en partner) vara en effektiv metod för att hitta den. När vi ger vår fulla tillit till någon (som vi ju förhoppningsvis gör i just en kärleksrelation) händer just det som jag skrev om häromdagen. Något magiskt uppstår. Kärlek uppstår.

Yoga och meditationen ger mig känslan av att vara nykär… Innebär det att jag inte behöver någon partner, någon annan människa i mitt liv…? JA!

Jag behöver ingen annan. Jag kan känna kärlek i alla fall. Men när jag har den där starka kärlekskänslan inom mig, funkar det som en magnet. Jag liksom dras jag till andra människor och de verkar röra sig mot mig också. Då är jag tillsammans med någon för att jag älskar, inte för att jag behöver honom.

Relaterat till kärlek och meditation är nog tillit så läs gärna mina tankar om det här.

Har du någon som lyssnar på dig? På riktigt? Hur ofta lyssnar du på någon? På riktigt? Utan att döma, tänka på något annat eller ha dina egna historier i bakhuvudet?

Hur ofta öppnar du dig totalt för en person? Helt utan filter…säger hela sanningen exakt som den är. Uttrycker det som ditt hjärta skriker?

En förekommande övning i yogavärlden och något som vi gör mycket på retreaten med Yogiakademin är ”Sharing”. Vid en första anblick låter det som en simpel övning men för de flesta av oss är det tvärtom något av det svåraste (med även starkaste) vi människor kan utsätta oss för.

Övningen går till så att en person börjar att ”shara” (dela, berätta, prata…) medan de andra personerna aktivt lyssnar på personen som talar.

Detta går att göra två och två eller i en grupp om fler (eller ensam med ett träd).

Ofta ”sharar” man om ett specifikt ämne eller fråga, det kan vara alltifrån ”Hur mår du idag?” till ”Vad skulle du ångra om du låg på dödsbädden idag?”

Personen som ”sharar” gör det från sitt hjärta. Delar en sanning om sig själv gällande frågan. Det handlar alltså inte om att babbla eller på något vis svara ”smart” på frågan. Motsatsen gäller. Låt hjärnan ta en paus så att hjärtat kan ta över. Känn in frågan, vänta och se vad som kommer.

Den andra personen eller resten av personerna i gruppen gör precis som ett träd skulle göra – de bara är där med sin fulla närvaro. Utan att svara, grimasera, komma med tips, tänka på annat… istället tar de ödmjukt in personen som delar sin sanning. Det vill säga, oavsett vad personen berättar så sitter lyssnaren bara där helt tyst som ett träd.

Prova gärna med din partner eller vän. Såhär kan ni göra…

1. Sätt er på kuddar eller stolar framför varandra så att ni kan ha ögonkontakt genom hela övningen.
2. Välj en fråga exempelvis ”Vad är du tacksam för i ditt liv?”.
3. Bestäm vem som börjar ”shara” respektive lyssna.
4. Sätt en alarm klocka på exempelvis 3 minuter.
5. ”Shararen” börjar dela från hjärtat. Lyssnaren, lyssnar aktivt.
6. När klockan ringer sluter ni ögonen en stund.
7. Därefter byter ni roller.

Notera effekten! Det är ofta magi som skapas. En nytt djup av sanning och ärlighet som kommer fram.

För detta krävs tillit, lär gärna mitt inlägg om det här.