Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

Foto – Peter Sahlberg

Jag har ofta massa spring-i-benen och då är det näst in till omöjligt att få ro i den sittande meditationen. Det fina är att jag hittat en räddning för oss rastlösa själar. Jag har fått uppleva att man inte behöver sitta still i lotus för att meditera! Jag pysslar nämligen mycket med något som heter aktiv meditation – en meditation i rörelse helt enkelt.

Under mina tystnadsretreats och vintermånader på en strand, brukar jag inte ha några problem med sitta still, jag älskar det tillochmed. Men, när jag lever härhemma mitt i Stockholm, ständigt uppkopplad och flängandes mellan klasser och möten, är det klurigare att hitta lugnet – kroppen är rastlös och tankarna går i ett. Det är då jag tar till en aktiv meditation i alla fall innan jag sätter mig ner i stillhet.

Den aktiva meditationen är en väg att hitta harmonin inom oss utan att trycka ner något. Jag upplever exempelvis att viss annan aktiv träning som jogging har varit ett sätt för mig att inte känns – att trycka bort det. Under den aktiva meditationen, iakttar, uttrycker och upplever vi istället medvetet eventuella undertryckta känslor, kroppssensationer och spänningar vi har som hindrar oss från att vara stilla. När vi frigjort oss från dem uppstår ofta en inre tystnad naturligt, det blir mycket lättare att sen sätta sig ner. Vill också rikta ett TACK till Osho (vars namn klingar fel i vissas öron) men som faktiskt tagit fram fantastiska meditationer för människor i dagens snabba samhälle.

Imorgon förklarar jag mer om hur man gör min favvo aktiva meditation, så kika gärna in igen då.

För mer tankar om, läs gärna inlägget Var jogging min yoga?