Foto – Sam Britz

Mera mera… foton från gårdagen Club Yoga. Ser ni den magiska känslan?! Det var verkligen en härlig upplevelse men lite scenskräck hade jag allt. Jag har ju undervisat galet många klasser på alla möjliga ställen så känner mig oftast väldigt trygg i det jag gör.

Igår morse när jag åkte till Nobelberget för att fixa och trixa med allt ifrån soundchecka till att bli stylad så kom jag dock på mig själv med att vara nervös. Intressant! Jag tittade närmare på den känslan och förde en dialog med mig själv om varför jag var nervös. Det sägs ju att många är mer rädda att prata inför folk än för döden… kanske lite överdrivet men att vara lite nervös för det är med andra ord fullt normalt.

Det konstiga är att jag ju är helt lugn när det är 30 pers på en klass… varför tycker jag att det spelar någon roll om det är 30 eller 400 personer som jag pratar inför? I don’t know. Kanske är det helt enkelt det där med att stå på en scen och undervisa som skapar nervositeten. På yogaklasserna kan jag mer smälta in bland deltagarna, jag kan liksom gå runt bland dem på ett annat sätt, höra dem andas, ta på dem etc. På scenen är lite mer ensamt & utelämnande.

Hursomhelst, jag gick emot nervositeten och kom tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än min egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag önskade att få dela min passion för yoga och meditation med alla dessa männsikor. Den där lilla nervositeten försvann så fort jag hade sagt HELLO. Om någon ville döma mig var det helt OK – jag ville oavsett dela det jag har och tror på.

Läs gärna mer om eventet HÄR och liknande tankar om nervositet och prestation HÄR.

Det känns underbart att vara tillbaka på otroliga slottet i Bretagne. Förutom att det är galet vackert här så finns det liksom någon magi i luften. En magi som i alla fall inte mina foto-skills kan visa på bild – den måste helt enkelt upplevas på denna plats. Jag var här på slottet hela förra sommaren då vi körde våra första retreats någonsin med Yogiakademin. Jag minns hur nervös jag var dagarna innan, eh eller kanske närmare bestämt månaderna innan!

Först var jag såklart nervös över att ingen skulle boka, så tillsammans med Peter och Jens, gick jag ALL IN för att sprida Yogiakademin. Några veckor innan var alla retreat helt plötsligt överbokade och väntelistan började fyllas på…. Superkul såklart men jag blev livrädd. Jag hade ju undervisat galet många klasser och haft några helgretreats tidigare men nu skulle jag alltså undervisa och underhålla dessa deltagare i  en heeeeeeel vecka…ahhhhhh… massa jobbiga tankar dök upp och snurrade runt i mitt huvud…

”Kommer de tröttna på mig?” ”Hur ska det gå?” ”Är jag inte lite ung för att hålla retreats?” ”Har jag verkligen någonting vettigt att dela med mig av?”

Inte så härliga tankar precis! Men jag bestämde mig för att inte lyssna på dem. Jag gick helt enkelt emot nervositeten (hade ju inte riktigt något val!). Istället kom jag tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än mina egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag ville dela min passion för yoga och meditation med alla som bokat retreaten. Den där jobbiga nervositeten försvann. Givetvis kan jag inte nå ut till alla och självklart kommer vissa personer på mina klasser döma och ogilla det jag undervisar…. Jobbigt för egot såklart men jag insåg att jag inte kommer dö av det. Sålänge jag är ärlig mot mig själv och delar det jag tror på från hjärtat så är allt som det ska.

Det kan fortfarande dyka upp nervösa tankar eller känslor inför ett stort yogaevent eller retreat men jag lär mig mer och mer att välja bort de tankarna. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att dela yoga och jag hade länge en dröm (som nu ju är verklighet!) om att få göra det genom att hålla retreats runt om i världen, för att liksom lära känna människor mer på djupet.

Jag märkte dock ganska snabbt hur lätt det var att förstöra den drömmen genom att föra in nervositet, prestationsångest och leta efter perfektion. Kanske någon som känner igen sig? Då tappar man liksom lusten för allt – drömmen blir snarare ett helvete. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att jag inför detta retreat faktiskt kände mig väldigt lugnt och istället taggat för att få dela min passion för yoga och meditation.

Igår hade vi första dagen med en underbar grupp – en härlig blandning av killar och tjejer, tonåringar och föräldrar. Vi hann redan med totalt sex timmar yoga och meditation :-). Går ut hårt. Nu är det dags för middag som grymma Detoxlife Johanna lagar! Läs gärna hennes nya grymma blogg på naturligt snygg. 

Läs gärna mer om prestationsångest HÄR. 

Idag fick jag ett mail från en tjej som skrev såhär:

”Jag undrar om du har möjlighet att hjälpa mig med PT lektioner i yoga. Jag har, för flera år sen, provat på yoga. Gick tre gånger på en kurs och kände mig så obekväm. Jag tänkte att om jag tar hjälp av dig, så kan jag i min egen takt bli bekväm och lära mig yoga utan att det känns som att jag blir bedömd av andra.”

Det här gör mig fruktansvärt ARG. I min drömvärld ska inte sånt här hända. Alla ska känna sig välkomna på mattan. Känna att man hamnat rätt. Att man inte behöver prestera.

Som jag skrivit tidigare, något som genomsyrar mitt liv och därmed undervisning är Vipassana meditationen. Den har fått mig att känna att yoga är så mycket mer än en fysisk praktik. Jag vill med min undervisning inspirera människor att flytta sin uppmärksamhet från huvudet och ner i kroppen. Även om vissa positioner ibland kan kännas utmanande är min önskan att yogamattan ska vara en plats där vi släpper prestationsångest och istället njuter av att röra oss i vår kropp.

Det är inte lätt i ett samhälle där det mesta andra bygger på prestation. Jag förstår det. Jag får själv ångest av vissa klasser jag gått på men jag vet att det är möjligt att faktiskt bli ett med kroppen och stunden även på en yogaklass med massa människor runt omkring. Min nya taktik är att dela ut ögonbindlar till alla som kommer på mina klasser! Vi brukar ha dem på första halvan av klassen så att alla får en chans att liksom landa inåt först. När den känslan är etablerad brukar det vara lättare att hålla fast vid det även i senare skedet i yogasalen.