LÄSARFRÅGA:

Hej Josefine! Först vill jag börja med att tacka för att du skrivit om vipassana meditation. Det var tack vare det som jag gjorde mitt första retreat för en vecka sen, och det är jag så glad för! Vilken upplevelse! Men det är inte den egentliga anledningen till att jag kommenterar – det är nämligen så att jag står inför vägskäl i livet där mitt hjärta säger åt mig att säga upp mig från mitt kontorsjobb och följa mina drömmar. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag är osäker på om jag har tillräckligt med mod och det vore därför spännande att höra hur du gick till väga. Sa du bara upp dig en dag, eller hade du en långsiktig plan? Jobbade du deltid till en början eller hoppade du bara rakt ut? Din resa är så inspirerande och det vore som sagt kul att höra lite mer Stor kram!

SVAR:

WOW! Så vackert att du vart på vipassana. Åh, njut av grundningen du har i dig nu.

Jag vet att det är en klurig situation att lämna den säkra ”tryggheten” för den osäkra drömmen. Men har dessa tankar och drömmar kommit till dig så vill jag tro att du förmodligen inte kommer bli nöjd förrän du lyssnat och följt dem. Jag vill tro att om du inte lyssnar nu så kommer ditt hjärta skrika högre och högre till du gör något åt din situation. Även om det inte känns så nu så finns kontorsjobben kvar om du skulle ångra dig – jag lovar! Så våga hoppa om det är vad som känns rätt inifrån (och efter Vipassana är jag säker på att du har koll på det!).

Jag hade ingen långsiktig plan när jag sa upp mig utan bara ett hjärta som skrek att det var rätt att fokusera på yogan och meditationen. När tanken först kom att jag ville byta bana så velade jag nog lite men med tiden så var det knappt något val. Hjärtat talade för högt för att jag skulle kunna fortsätta ignorera det. När jag väl lyssnade så var det som att allt gick i min väg – jag har inte sökt ett enda yogalärarjobb (men har sen dag 1 haft fullt upp med saker jag tycker är spännande), allt har bara kommit till mig. Precis så tror jag att det är för alla när vi börjar följa det som känns rätt. Då får vi FLOW och slipper att slåss för att ta oss fram. LYCKA TILL fina du!

Foto – Adam Klingeteg

Jag fick just en väldigt relevant fråga från en klok läsare angående gårdagens inlägg ”Vad är meningen med livet”.  Eftersom många hoppas av och byter bana kan man ju fråga sig  –  Är det viktigt att ha en examen?

Hon skrev…

”Är du glad över att du ändå har en examen, som någon slags ”livlina” som du kan luta dig tillbaka mot om du skulle vilja? Märklig fråga kanske men varför jag undrar är för att jag studerar just nu mitt första år (2:a terminen) ekonomi vid universitetet och är så himla kluven. Mitt hjärta skriker efter solsken och att jag ska göra vad jag älskar – vilket präglas av yoga och meditation. Samtidigt som hjärnan (liksom andra, ”yttre” faktorer) säger att jag bör tänka mer ”realistiskt” och ta min examen.”

Jag tror att väldigt många känner igen sig i dessa tankar. De där tankarna fanns delvis hos mig då jag pluggade men jag tryckte undan dem och fokuserade framåt – klara nästa tenta, få jobb, få den lönen… Jag orkade inte känna efter men innerst inne visste jag nog hela tiden att jag inte mådde bra av det jag gjorde, att jag var påväg i fel riktning.

Jag tror aldrig att det är fel att ta en utbildning – vi lever i ett samhälle där de flesta pluggar och jobbar på kontor. Genom att prova på det själv kan det hjälpa oss att relatera till andra människor omkring oss. Jag skulle tog inte gå om just Handels nu men jag ångrar varken att jag pluggade eller jobbade som konsult. Nu vet jag hur det känns att vara stressad och sitta på kontor med magknip – den känslan har jag nytta av varje dag i min undervisning och möte med andra människor. Vissa av mina yogalärarkompisar har yogat på heltid sen de var 15 år och aldrig satt sin fot på en utbildning eller kontor – förmodligen väldigt mycket svårare för dem att relatera till vad yogastudenterna behöver när de kommer till salen efter en låååång arbetsdag framför datorn.

Det är säkerligen samhällets normer som gör att många av oss ens sätter vår fot på en ekonomiutbildning men eftersom vi valt att leva i samhället (och inte mediterandes på en bergstopp någonstans) så kanske vi ibland får spela med i samhällets regler.

Tillsist, vill jag verkligen poängtera att jag inte tror att alla helt behöver byta riktning och typ gå från stressigt konsultjobb i Stockholm till att meditera i Indien som jag gjorde. Det behöver ju inte vara svart eller vitt – Meditation på en bergstopp VS 70 h veckor på BSG. Det finns nyanser även om det ibland är lättare att vara extremist :-).

Tusentusentack för att ni kommenterar och involverar er – så kul att läsa era tankar och frågor. KRAAAAAM!

Läs gärna mer inlägg om livet och alla dess beslut HÄR.  

Foto – Adam Klingeteg, Outfit – Lululemon

Igår åt jag middag och diskuterade meningen med livet med två av mina bästa vänner från Handelstiden – heeeeelt magisk kväll. Så tacksam för att jag har så otroliga människor i mitt liv. Det var ungefär 8 år sen vi började Handels och ganska snabbt blev vi ett tjejgäng som hängt ihop sen dess. Efter skolavslutning försvann alla in i coola konsultbyråer och storföretag som Coca Cola och Tv 4 – drömjobben liksom slukade all vår tid. Vi hade galet mycket på Handels också men då kunde vi i alla fall plugga ihop och leka lite på helgerna. Efter att vi gick ut hann vi på vår höjd med en sporadisk (men otroligt betydelsefull) frukost ihop och vi har även lyckats hålla en härlig WhatsApp tråd vid liv.

Jag pallade bara det där konsultracet i ett år (och då var jag på en ganska chillat ställe) – sen gick jag ju ALL IN med min passion, med att följa mitt hjärta som dunkade för yoga och meditation.

De andra körde på några år till men för typ ett halvår sen hände något – till företagens stora förtret valde en efter en att lämna det där drömjobbet för att hitta något annat, något mer. En drog till Bara Vara, en annan åkte på Ayurveda retreat, en tredje flyttade ut till landet, en fjärde åkte å surfade, en femte satte sig på Vipassana…

Vad är det som händer? Är det bara i vårt lilla tjejgäng eller är det en ny trend i hela samhället?

Kan det handla om att när vi känner att vi nått det där målet, när vi lyckats få och även behärska det där drömjobbet så känns det lite..hmmm… TOMT? Ska det vara såhär tills jag dör nu? Är detta meningen med livet? Var den karriärs drömmen en illusion som inte alls kommit från en plats inom mig? Om jag lyssnar riktigt noga, vad är det egentligen mitt hjärta skriker efter?

Kanske är det så att vi alla hittar tillbaka till skrivbordet någon gång i framtiden (även om det känns faraway för mig nu). Oavsett tror jag att det kan vara bra med en andningspaus efter alla sena nätter framför Excel med andan i halsen. Efter år där tid för reflektion varit lika med NOLL. Efter år där hela våra väsen varit fokuserade på att göra MÅL.

En andningspaus att fundera – var det självmål? Vad är det verkligen detta jag vill göra med mitt liv?

Läs gärna mer om mina TANKAR OM LIVET.