Våld. Omedvetenhet. Aggressivitet. Mörker. Förtvivlan. Sorg. Vrede. Tragedi. Katastrof. Förtryck. Ondska. Falskhet. Hopplöshet.

Är jag egoistisk om jag lägger bort tidningen, slår igen datorn, trycker på OFF…när jag har fått nog? När jag inte orkar se mer? Vad hjälper det att jag känner till varenda förlopp och händelse?

Jag är sedan länge väl medveten om att världen är i ett kaotisk tillstånd. Det är fruktansvärd. Men behöver jag grotta in mig i alla detaljer? Detaljer som media valt ut som viktiga. Den media som valt att prata om Paris men struntat i Beirut. Den media som pratar om tragedier med helt glömt bort positivitet.

JA, det är tydligt att stora delar av mänskligheten är påväg i fel riktning just nu. Det är viktigt att veta. Men genom att fokusera hela vår uppmärksamhet på katastrofer tror jag att det finns en risk att vi alla blir lamslagna. Sugs in i en oändlig negativitet. Ner i en slags hopplöshet där vi helt omöjligt kan skapa handling. Där vi helt omöjligt kan hjälpa till och göra världen till det bättre.  För det är väl det du vill? Det är väl därför du lusläser nyheterna och försöker hålla dig informerad om vad som pågår i världen?

Dalai Lamas uttalande efter Parisattacken känns viktigt att ta i beaktning…

”Violence is a reaction by short-sighted, out-of-control people. At 81, I believe it cannot be resolved through prayers or government help. We have to begin the change at individual level and then move on to neighbourhood and society.”

– H.H. the 14th Dalai Lama

Jag sitter på flyget och tänker på flygvärdinnans uppmaning om att ”sätta på sin egen syrgasmask först, innan man hjälper någon annan….”. Hur kan vi rädda världen om vi först inte räddar oss själva? Som kloka herr Lama hävdar bör vi först skapa ett skifte på individnivån. En person som inte är i kontakt med sig själv kan ju såra och förstöra utan slut. En sådan person är livsfarlig för sig själv, för sin omgivning, för världen.

Det är nog hopplöst att försöka förändra andra men vi har makten att förändra oss själva. När vi skapar detta skifte inom oss blir vi starka, på riktigt. Denna styrka gör att vi per automatik inspirerar andra vilket således…steg för steg… förbättrar världen.

Det är inte lätt men kanske kan meditation vara en början?

Personligen viger jag mitt liv till att skapa detta skifte hos mig själv och förhoppningsvis inspirera andra att göra detsamma. Ju fler vi är desto starkare blir vi.

Om du är nyfiken på yoga och meditation har jag en klass på Lululemons Showroom på lördagsförmiddag på temat ”Explore meditation”. Håll utkik här för mer info. Alla är välkomna, for free!!! Under helgen kommer jag också att assistera på Awakening of Love på Urban Om. En kurs byggt på meditation där deltagarna oftast genomgår ett stort skifte…hmmm….landar i sina hjärtan. När vi lever i hjärtat, är det omöjligt att skada och såra någon eller något annat. Vi möter automatiskt mörkhet med ljus, våld med kärlek.

”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.” Martin Luther King, Jr.

 

Om du är sugen på att delta på Awakening of Love nu i helgen, vilket jag rekommenderar av hela mitt hjärta så finns mer info här. Skrev lite om min upplevelse under Awakening of Love för två år sedan här.

Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.