För något år sen startade Caroline Levy och Emely Crona Stenberg en magisk Facebook-grupp som heter Heja Livet. Den började som en kul liten grej men såhär något år senare är det en galen aktivitet i gruppen och antalet medlemmar växer så det knakar. Varför?

Förhoppningsvis är det så att vi kvinnor drömmer om att hitta en genensam kraft. En plats där vi stöttar varandra istället för att konkurrera. En plats där vi får utbyta erfarenheter, såväl framgångar som motgångar. En plats utan pekpinnar, trender eller strikta regler, en plats med tid för drömmar, reflektioner och fria tankar. En plats där man får vara exakt den man är.

Deras beskrivning i gruppen är vacker och talande…

”..För oss med huvudet högt och blicken framåt.

För drömmare, realister och optimister.

För oss som tror på att det finns fler vägar att gå än de med deadlines och kniven mot strupen.

Något för oss tjejer, där vi är med varandra, inte mot varandra.

Där vi lär oss vad mod och styrka är utan att behöva offra något av oss själva..”

Imorse hade jag en yoga och meditationsklass på vackra Element Spa för ett gäng av de fina tjejerna från gruppen. Jag har ju undervisat galet många klasser på alla möjliga ställen så känner mig oftast väldigt trygg i det jag gör. Imorse när jag cyklade till Element spa så kom jag dock på mig själv med att vara lite nervös. Intressant! Jag tittade närmare på den känslan och insåg att jag var rädd för att bli dömd av dessa kvinnor. Jag har alltid tyckt att för många kvinnor i grupp (speciellt i samma ålder) kan vara lite läskigt – som att konkurrens, jämförelse och skitsnack ligger i luften. Alltså exakt motsatsen till vad denna grupp står för.

Jag gick emot nervositeten och kom tillbaka till anledningen varför jag gör det jag gör. Anledningen som är så mycket större än min egna små rädslor. Jag hittade ner i min kropp och mitt hjärta. Därifrån kände jag tydligt hur mycket jag önskade att få dela min passion för yoga och meditation med dessa kvinnor. Den där lilla nervositeten försvann. Om någon ville döma mig var det helt OK – jag ville oavsett dela det jag har och tror på.

Det blev en underbart mysig morgon och när klassen väl var igång hade jag helt glömt bort det där med dömande. TACK, TACK, TACK alla ni som var med. Och TACK Carro och Emely för att ni skapat den fina gruppen.

HEJA LIVET!

Lär gärna mer om mina tankar om livet i kategorin Tankar om livet!

Jag älskar människor. Att prata. Att leka. Att skatta.

Men jag behöver egen tid för det är i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter.

Det är fredag och många av mina vänner ska på den där AWn för att snart dra vidare på en härlig vinmiddag. En del av mig vill vara med men idag behöver jag vara själv, mitt väsen skriker efter EGEN TID. Jag vill sätta mobilen på Flightmode och bara vara. Gå en lång promenad i naturen och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det LYX och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma. En del av mig dömer dem – säger att de inte vågar möta sig själva i tystnaden. De flyr genom att alltid vara upptagna, uppkopplade och omringade av andra.

Men samtidigt vet jag att det finns något som heter Introvert och Extrovert och vilken ”kategori” man tillhör beror på var det är man får energi av – i ensamheten eller av andra människor. Jag diggar inte riktigt det där med att stoppa in folk i kategorier man kanske behövs det ibland för att bättre förstå andra, döma lite mindre liksom.

Jag kan känna en viss avund  (kanske just därför jag dömer dem) för den där extroverta-ligan – mina vänner som ständigt verkar ha energi att vara med på allt. Jag har dock accepterat att jag nog aldrig kommer bli sån, egen tid kommer alltid vara ovärderlig del av mitt liv.

Diggar du också att vara ensam, kanske Vipassana kan vara något för dig! Läs gärna mer om om det här.