Det enda jag kan göra nu är att bli smutsig…haha! Efter två månader av yoga, meditation & Ayuvedisk balanserad vegan mat på Khola beach följd av tio dagar av ”rent-liv” på det ayurvediska retreatet i Kumta känner jag mig detoxad från topp till tå. En otroligt härlig känsla. Min kropp svävar, jag är vig, stark och så full av energi att det verkar som om jag inte behöver sova någonting just nu…haha…har med andra ord sjukt mycket tid. Idag har jag nog svarat på över 100 mail (hade lite att ta igen efter all flightmode och segt internet i Indien) men trots det känner jag mig inte trött. Jag är fortfarande i kontakt med kroppen! Jag och Malin diskuterade just om det verkligen bara var örter i teet och oljorna på retreatet..haha!

Hursomhelst, det enda jobbiga nu är att jag vet att denna känsla snart kommer att försvinna. Yes, jag kan ju givetvis försöka hålla kvar den ett tag till men på sikt inser jag att det är en lönlös kamp. Det ”strikta” livet jag levde på detta ayurveda center kan (och vill) jag ju inte alltid ha… att yoga två timmar om dagen och meditera dubbelt så många, få behandlingar, vara i tystnad och flightmode samt ständigt leva på gluten-socker-kött-mjölk-kaffe FRI kost blir nog rätt trist i längden och framförallt får jag nog en överdos av ensamtid för ingen kommer vilja hänga med mig.

Trots den intellektuella vetskapen känner jag hur någon inom mig inte vill släppa taget om denna härliga känsla. Det tar emot att ta den där koppen kaffe och biten choklad som jag annars brukar kunna njuta av.

Allt behöver ju inte vara svart eller vitt, jag lever ju generellt väldigt hälsosamt och vet snarare att jag måste akta mig för att inte bli för extrem. Om några dagar får jag nog helt enkelt tvinga i mig själv ett glas vin eller något!

Det jag vet är att allt förändras hela tiden så jag får helt enkelt släppa taget och istället bara njuta av och vara tacksam för det härliga som händer i min kropp just nu!

Anicca

”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”

När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.

För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

Allt förändras hela tiden.

ANICCA.

Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.