På varje Yogiakademiretreat har vi ett dygn med flightmode. Ett dygn där vi helt enkelt låter bli att hänga med datorn och mobilen – istället är vi med varandra.

Jag fullkomligt älskar det för att jag (och alla runt omkring mig) blir mycket mer närvarande. Annars hänger ju mobilen med där lite i bakgrunden hela tiden…och liksom snor ens uppmärksamhet. Trots att jag gång på gång märker vilken magi det är att slå på flightmode är det fortfarande galet svårt. Jag kommer på tusen olika ursäkter för att koppla på igen..

”Jag glömde att svara en deltagare igår..”, ”Jag behöver ladda ner den playlistan för klassen”, ”Jag måste kolla när den där restorangen är öppen”, ””…bla bla bla…

Men denna gång stod jag emot. Istället för skärmarna så gjorde jag yin-yoga, mediterade i två timmar, gick en lång promenad på stranden, kramade träd…bästa, bästa medicinen för mig. TACKSAM, TACKSAM, TACKSAM!

Jag kom på mig själv med att rynka pannan och spänna magen när jag satte på telefonen och öppnade mailkorgen, Facebook, Instagram igen imorse… svara svara svara… men en dag med flightmode ger mig så mycket så det är värt tappa närvaron en stund och jobba gärdet framför skärmarna.

Läs gärna mer om när jag unnar mig själv tio dagar av flightmode (och tystnad) HÄR, lyx!!!!

Outfit – Lululemon

Dagarna med Yogiakademin ser ganska lika ut… vi börjar med yoga på stranden vid 06-tiden å hänger på mattan till halv nio för att sen slänga oss i vågorna och bli fräscha till den goda brunchen. På eftermiddagarna flowar vi i typ två timmar för att sen avsluta med solnedgångsbad. Drömska dagar helt enkelt. Men varje dag har också något unikt….Ett nytt tema. En ny fråga. En ny sak att reflektera över.

Dagens fråga löd…

”Vad har du för relation till din kropp?”

En fråga jag tror vi alla kan relatera till. En fråga som ligger mig varmt varmt om hjärtat. En fråga som verkligen var mitt huvudtema på mitt första Vipassana retreat.

Hur många dömande tankar finns egentligen där i vårt bakhuvud?

”Du har tjocka lår…”, ”Du är för kort..”, ”Du är klen..”, ”Du har stripigt hår”, ”Du har dålig hy…” Bla bla bla…

Jag kan ju bara tala för mig själv men i mitt huvud finns det massor. Exempelvis  när jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”Du är tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre och innan jag började meditera) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad.  Är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock livet ut? Vem är det egentligen vi kämpar för?

Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar och vackra ansikten. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!

Läs gärna ”Vill du blir smal som en supermodell”