Så fort jag stannar upp mig börjar en rastlöshet, en oro, en ångest att smyga sig på. Om jag stannar i det börjar jag känna mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där…

Jag vet vägen ut ut smärtan. Det är busenkelt…se till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo, jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor, hjälper dem mer än gärna med deras problem…eller också ser jag till att ta kontroll över min tillvara, jag tränar maniskt, jag tänker på vad jag äter… eller så ser skapa drama i min relationer eller drömmer mig bort någon annanstans. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Det uppstår en kamp inom mig. Lämna eller möta smärtan? Den enkla (och välbeprövade) vägen är givetvis det första alternativet. Men det finns en annan röst inom mig som säger att det är en kortsiktig flykt att hela tiden vara upptagen. Att aldrig kunna sitta still och bara vara. Att det är ohållbart och begränsat sätt att leva livet. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

Så de gånger när den andra (kanske lite mer visa och mogna rösten inom mig får vinna), sätter jag mig ner med smärtan och bara observerar. Jag går rakt in i den. Jag låter det göra ont. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Depression verkar ha blåst bort för denna gång. Kanske ses vi snart igen men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

Tack för att du läste.

KÄRLEK

Foto: Elin Graf, Outfit: Soc