Vaknade av mig själv som en automatisk väckarklocka kl 6.00. Det var VÄLDIGT varmt när jag skulle somna på kvällen, jag brukar ligga på sida / fosterställning men vi alla låg som X i sängen för att så lite hud som möjligt skulle ta mot varandra. Men det blev morgon och fåglarna kvittrar. Jag smög ut ur bungalowen och tog mig ner till stranden.  Sån härlig och lugn morgonluft och solen var påväg upp.

Vi startade med en klass med Malin, ”YA-sekvens” (en och samma sekvens som vi gjorde varje morgon för att lära oss den utantill och kunna ta hem) och meditation – i tystnad. Sen var det frukost, även den i tystnad. Ett härligt fat färsk frukt och en skål gröt. Avnöjt den på stranden, man kan väl inte få nog av havsvy.

Sen 10.30 var det dags för nästa klass, flow klass med Josefine. Huuuuuuur bra som helst. Det känns som lite hopplöst att försöka förmedla det jag upplevde under klassen genom en blogg med några meningar. Men ska försöka. Föreställ er att börja yogaklassen med att ligga ner i Savasana. I yogashalan på stranden med vy över havet. 32 grader i skuggan men det fläktar från havet. Du hör vågorna som brusar mot sanden. Känner den varma luften mot huden. Babyfjunen vid hårfästet rör sig med vinden. Och du känner den där mysiga tropiska doften vid varje inandning och hur kroppen blir mer och mer avslappnad vid varje utandning.  Musik börjar spelas och Josefines ord guidar oss igenom en två timmars klass. Orden träffar mig rakt in i hjärtat. Vi flowar genom klassen med medveten närvaro och fokus. Vi närmade oss slutet och la oss i childpose, för att landa och hitta tillbaka andetaget. När vi ligger där spelas en låt som får hela mig att bli så känslosam och Josefine ger oss dagens fråga ”Vad har du för relation till din kropp?”. Tårarna rann för kinderna och jag blev så berörd.

Vi fortsatte flowa lite och sedan satte vi oss mot varandra två och två. Sharing. Jag började att dela med mig och hann bara börja meningen med ”Jag har nog alltid varit lite för hård mot mig själv..” å så började jag gråta. Vi släppte inte blicken från varandras ögon. Tårarna rann för båda oss. Jag delade med mig och öppnade upp mitt hjärta. Min Sharing-partner lyssnade, utan att få svara eller bekräfta med att nicka. Fortsatte blicka in i ögonen. Har ni hört ”Eye is the mirror of the soul”? And yes I can feel that. Det är väldigt mäktigt och läkande. Dagen satte fart på många tankar och känslor för mig då detta var en fråga som verkligen träffade mig. Jag har bra relation till min kropp på det sätt att jag tar hand om den väl fysiskt t ex med växtbaserad kost, sömn, naturliga produkter och träning. Jag tar hand om en del av insidan genom att meditera, lita på magkänslan och följa det som får mig att må bra.  Jag tänker ofta glada och tacksamma tankar. MEN, det här med att lyssna på kroppens signaler. Det gör jag, idag. Men jag har inte alltid gjort det. Jag har varit väldigt hård mot min kropp. Jag har varit dömande och kritisk. Jag har bara kört på. Velat för mycket och inte gett vila som kroppen ibland behöver. Det var en känslosam klass för många och jag tycket att det är så fint hur alla delar och öppnar upp sig.

Josefine sa under klassen ”Från och med nu, låt dig och din kropp spela i samma lag” och det har jag lovat mig själv. Vi har bara en kropp och ska leva i den hela vår livstid, så gör den relationen till en kärleksfull en. Jag har bestämt mig för att vara lite mer ödmjuk, inte tuta och gasa på när kroppens ropar efter vila. Låt oss alla bli lite bättre på att lyssna på kroppens signaler. Kram / @freespiritbylisa