Josefines Yoga

Nu har jag och Malin anlänt till vårt Ayurvediska retreat i Kumta. En plats som ligger endast 2,5 timmar bilfärd söder om Goa. En plats som, trots detta korta avstånd, är något helt annat än det jag under så många år mött i Goa. En olikhet som avspeglad i människorna, maten, naturen, kulturen….ja hela energin.

Vårt lilla retreat ligger i mitten av milslång ödestrand som jag med mitt blotta öga knappt ser ett slut på. En bred strand med kritvit sant och (enligt mig) surfbara vågor. Hur kan en sådan här strand vara så orörd när de flesta av Goas (och för den delen överallt i världen) är helt överbefolkade? Givetvis vår vackra Khola beach ju också öde men den är ju så mycket mindre.

När vi anlände tog jag en lång lång solnedgångspromenad åt norr för att utforska stället…kanske finns det några små byggnader och retreat gömda bland palmerna bakom stranden. Men trots att jag säkert gick i en timme och inte ens då kom till kanten av stranden så såg jag inte en levande själ (förutom massa fåglar) eller byggnad. Hmmmm….mitt kritiska tänkande kom igång….är det farligt här? Haj? Maneter? Kannibaler?

Men nyfikenhet höll i sig så imorse tog jag istället en joggingrunda åt andra hållet. Jag sprang och sprang söderut…när jag började närma mig något som tycktes se ut som ett slut på stranden fick jag också syn på ett gäng fiskebåtar och ett 10-tal människor som höll på att rensa nattens fångst. På håll såg jag även att gäng människor som satt i squat på rad och blickade ut över den oändliga horisonten. WOW…tänkte jag… detta är äkta Indisk yoga.

Hursomhelst, när jag kom lite närmare såg jag att det snarare var bristen på toaletter som fick dem att sitta så still där vid strandkanten. Hahahaha….jag bestämde mig för att det var dags att vända hemåt men fullfokus på var jag satte fötterna.

Vi får se vad denna dag har mer att bjuda på.

Sista dagen på vårt sjätte retreat här på Khola Beach. Tiden har gått såååå galet fort. Det finns inga ord som kan beskriva det som uppstått här under dessa sex veckor. Jag känner bara tacksamhet och kärlek i hela hjärtat över det jag fått uppleva. WOW.

Men nu är jag SLUT. Jag har egentligen inte känt mig särskilt trött under dessa veckor trots att jag knappt haft någon ledigdag men idag kom det. Och det fina är att nu kan jag fullkomligt släppa taget och bara vara ledig ett tag framöver. Hursomhelst, jag känner mig själv – det är omöjligt för mig att gå från 100 till 0 direkt. Det tar ett tag innan jag helt kan landa in i avslappning och tillbaka till min process.

Under dessa retreat-veckor är det som om jag pausar mycket annat i mitt liv och fullkomligt sugs in i det som är här. Det är en lyx att få vara så närvarande på en plats, att få fokusera min energi och helt vara i yogiakademibubblan. Men gång på gång, när retreatet är över så kommer det där tomrummet, ifrågasättandet och känslan av ensamhet. Under retreat kan jag romantisera lite om att få tid för mig men när jag väl får det känns det ofta tomt (i alla fall till en början). Eftersom jag har gått igenom denna process så många gånger börjar jag se mönstret och har liksom lärt mig att det tar några dagar för mig att uppskatta ledigheten. Att varva ner och hitta tillbaka till MIG.

Nu är det dags att ta in på ett Ayurvediskt retreat på en lång ödestrand söder om goa. Ett retreat med yoga, behandlingar, meditation, tystnad…. så här kommer jag få möta tomrummet BIG TIME. Dags för mig landa och förmodligen få fälla en tår eller två.

KÄRLEK