Josefines Yoga

God morgon!

Landat i vackra Encinitas i Kalifornien. En dröm. En lek. Bor på en klippa med utsikt över Pacific Ocean vars konstanta vågljud liksom lugnar hela mitt väsen.

Började dagen med att bara sitta och överblicka en horisont som aldrig tycks ta slut. Så närvarande i kroppen med vartenda andetag. Jag lever. Jag känner. Ena sekunden en oändlig glädje, andra stunden tårar som jag tillåter rinna. Det är vackert.

Insikten som alltid träffar mig som ett slag in i själen när jag är på retreat och kan ta ett steg bort från detaljerna i min ”verklighet” är att ALLT ÄR EN LEK. Jag lever en gång i denna kropp så det är FAN läge att ta till vara på varenda stund. Skratta. Dansa. Leka. Andas. Njuta.

Det är så lätt att bli slav under den där To-Do listan. Glömma att leva. Fastna i stress, prestation och seriositet istället för att vara i stunden. Jag blir besviken på mig själv att det händer så lätt. Det spelar ingen roll hur många timmar jag mediterat, hur länge flightmode har varit påslaget – när datorn öppnas och mejlkorgen är full av olästa mail är det en konst att stanna kvar i hjärtat och kroppen. Vet inte om det ens är möjligt. Kanske är det ok att vara i huvudet ibland men för mig är det nog för idag. Dags att swisha om till Fightmode, slå igen datorn och istället hoppas ner för LEK i de läskande vågorna. Wieeeeeehooo!

Efter timmar av dans, meditation, tystnad, skrik, gråt, skratt och annan galenskap är det med ett översvämmande hjärta men utan röst och svullna knän som jag lämnar Sunrise Ranch i Loveland (yes, det är namnet på staden!), Colorado.

En vecka i kroppen och framförallt i hjärtat. Ett ärligt möte med mig själv, med naturen, med andra människor och med något som är mycket större än oss, något som vi nog aldrig kan förstå.

Jag vill kunna överföra min upplevelse till dig men bättre än såhär har jag tyvärr svårt att formulera mig just nu. Det kommer säkerligen fler ord senare när jag smält denna vecka som snarare känns som en livstid.

Någon förvarande mig om att ett ”Life-changing experience” väntade… och utan att veta än så är min känsla att detta blir sant även för mig.

Path of Love, jag är förevigat tacksam.

Nu är jag på flygplatsen för att snart lyfta mot San Diego. Dax att leka med underbara Peter och härliga surfgänget…wieeeeee!

PS. Ligan i säkerhetskontrollen misstänkte mig just för att vara hög…men mitt sinnestillstånd har uppkommit utan minsta droppe vin eller andra substanser.

Idag fick jag ett mail från en tjej som skrev såhär:

”Jag undrar om du har möjlighet att hjälpa mig med PT lektioner i yoga. Jag har, för flera år sen, provat på yoga. Gick tre gånger på en kurs och kände mig så obekväm. Jag tänkte att om jag tar hjälp av dig, så kan jag i min egen takt bli bekväm och lära mig yoga utan att det känns som att jag blir bedömd av andra.”

Det här gör mig fruktansvärt ARG. I min drömvärld ska inte sånt här hända. Alla ska känna sig välkomna på mattan. Känna att man hamnat rätt. Att man inte behöver prestera.

Som jag skrivit tidigare, något som genomsyrar mitt liv och därmed undervisning är Vipassana meditationen. Den har fått mig att känna att yoga är så mycket mer än en fysisk praktik. Jag vill med min undervisning inspirera människor att flytta sin uppmärksamhet från huvudet och ner i kroppen. Även om vissa positioner ibland kan kännas utmanande är min önskan att yogamattan ska vara en plats där vi släpper prestationsångest och istället njuter av att röra oss i vår kropp.

Det är inte lätt i ett samhälle där det mesta andra bygger på prestation. Jag förstår det. Jag får själv ångest av vissa klasser jag gått på men jag vet att det är möjligt att faktiskt bli ett med kroppen och stunden även på en yogaklass med massa människor runt omkring. Min nya taktik är att dela ut ögonbindlar till alla som kommer på mina klasser! Vi brukar ha dem på första halvan av klassen så att alla får en chans att liksom landa inåt först. När den känslan är etablerad brukar det vara lättare att hålla fast vid det även i senare skedet i yogasalen.