surfakademin

Vinnare av en resa med Surfakademin

Foto- Jonathan Kjell

Kära kära ni!

 

Jag har läst era kommentarer med gåshud och tårfyllda ögon. WOW, otroligt hur ni öppnar er. Orden räcker inte till för att beskriva den tacksamheten jag känner för att ni finns här på bloggen. Åhhhhh vad ni inspirerar. Så så så vackra rader från er alla. Jag vill påstå att den gemenskapen och djupet som vi skapat här tillsammans är stort och viktigt för hela detta snabba och ytliga samhälle. TACK!

 

Som sagt, kan vi omöjligt välja en vinnare av resan så jag och Johanna skrev upp alla era namn på lappar och gjorde ett lotteri. Vi blandade väl och drog en lapp. På lappen stod det:

 

ANDREA HOLMBERG

 

Vågar du??? Hahaha… märkte nämligen efter lotteriet att du avslutat din kommentar med:

 

”För att vinna skulle VERKLIGEN vara att utmana min rädsla för allt som inte är hemtamt. Och det känns superläskigt! Hoppas inte jag vinner haha.”

 

VÄRLDENS STÖRSTA GRATTIS till dig. Hoppas, hoppas, hoppas du vågar. Andrea, jag lovar det är värt det!!!!

 

Till er andra, ni är OCKSÅ vinnare för ni vågar möta era största rädslor vilket är det absolut coooolaste man kan göra. Vill bara krama er allihop! Från hela mitt hjärta – TACK, TACK, TACK för att ni är här och läser, delar och har varit med i denna utmaningen.

 

KÄRLEK!

Ps. En bild från längsen när min surfdröm var levande 🙂

Möt din rädsla – Vinn en resa med Surfakademin

God morgon kära ni!

 

WOW, jag är helt rörd över att läsa era otroliga delningar. TACK, TACK, TACK! Ni är sååå coola och modiga. Verkligen inspirerande.

 

Vissa av er har redan skrivit både om er rädsla och om hur ni lyckats möta den. För er som hittills bara skrivit om er rädsla får ni gärna som en kommentar till detta inlägg skriva hur ni börjat närma er eller möta er rädsla. Jag träffade exempelvis Moa Quist på min yogaklass igår som stolt visade upp ett plåster på armen hon från när hon tackvare utmaningen tog sig till vårdcentralen och gick emot sin rädsla för sprutor. Hur coolt?!!!

 

Ikväll kommer jag tillsammans med Johanna fåra Surfakademin lotta ut en vinnare av surfresan med dem till Galicien. I denna kommentar får du gärna skriva om du kan och vill åka med dem nu i juli. De har en plats ledig redan på söndag, någon som är redo att hoppa i och leka med vågorna redan nästa vecka?

 

Tack för att ni läser, tack för att ni finns. <3

 

MASSA KÄRLEK

 

 

#faceyourfearwithsurfakademin

Möter min rädsla

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

 

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

 

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

 

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

 

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

 

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

 

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

 

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

 

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

 

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!