På varje Yogiakademiretreat har vi ett dygn med flightmode. Ett dygn där vi helt enkelt låter bli att hänga med datorn och mobilen – istället är vi med varandra.

Jag fullkomligt älskar det för att jag (och alla runt omkring mig) blir mycket mer närvarande. Annars hänger ju mobilen med där lite i bakgrunden hela tiden…och liksom snor ens uppmärksamhet. Trots att jag gång på gång märker vilken magi det är att slå på flightmode är det fortfarande galet svårt. Jag kommer på tusen olika ursäkter för att koppla på igen..

”Jag glömde att svara en deltagare igår..”, ”Jag behöver ladda ner den playlistan för klassen”, ”Jag måste kolla när den där restorangen är öppen”, ””…bla bla bla…

Men denna gång stod jag emot. Istället för skärmarna så gjorde jag yin-yoga, mediterade i två timmar, gick en lång promenad på stranden, kramade träd…bästa, bästa medicinen för mig. TACKSAM, TACKSAM, TACKSAM!

Jag kom på mig själv med att rynka pannan och spänna magen när jag satte på telefonen och öppnade mailkorgen, Facebook, Instagram igen imorse… svara svara svara… men en dag med flightmode ger mig så mycket så det är värt tappa närvaron en stund och jobba gärdet framför skärmarna.

Läs gärna mer om när jag unnar mig själv tio dagar av flightmode (och tystnad) HÄR, lyx!!!!

Blev inte riktigt som vi tänkt oss…idag gillar vi läget. Det har varit fantastiskt att hålla två retreat på rad men det tar energi att hålla space i 20 dagar. Även om jag ser till att få min yoga och meditation varje morgon så har det inte blivit mycket annan tid över till mig. Därför hade jag verkligen sett fram emot en paus och lite tid över för mig.

Jag och Peter hade sen länge tillbaka bokat att åka till Pachamama – ett retreat långt in i Costa Ricas djungeln där vi skulle bo i en mysig träkoja. En liten hippie-by jag suktat efter att åka till i åratal. Ryggan var packad, Jeepen var hyrd, allt var planerat för att kunna gå in i Flightmode några dagar. Jag var galet laddad – en dröm. Men det gick inte som vi tänkt oss…

Samma morgon som vi skulle dra vaknade vi upp av att Peters knä var svullet som en ballong. Han kunde varken gå eller stå. Läskigt. Så istället för road-trip till djungeln blev det ambulanshelikopter till sjukhuset i San José. Efter många turer, mellan röntgen och provtagningar – där det först såg ut som combon av benbrott och en större inreblödning så fick vi veta att han fått en infektion i knät som förmodligen uppkommit från liiiite för mycket surfing. Även om jag har ett väldigt motstånd till läkemedelsbranschen och att fylla kroppen med antibiotika så känns det som att han är i trygga händer.

Vi skulle kunna sitta här i en negativanda – gråta över att vi missar våra magiska dagar i djungeln, att våra förväntningar blev långt ifrån uppfyllda men det känns inte som vi kommer långt på en sådan strategi. Vi försöker vara positiva och skratta så mycket som möjligt här i vårt lilla sterila rum på ett sjukhus låååångt ifrån Sverige. Helt enkelt, gilla läget och göra det bästa av rådande omständigheter. Yoga off the mat!

Foto – Peter Sahlberg & Jonathan Kjell

24 december, julafton – för många den viktigaste högtiden på hela året. Jag befinner mig som ni vet i Costa Rica och håller Yogiakademiretreat för ett 20-tal svenskar. Yogiakademins storebrorsa, Surfakademin ligger ett stenkast från oss och har också fullt hus under denna period.

Vi ville givetvis skapa en magisk julafton för våra deltagare så vi hade sedan länge tillbaka bestämt att anordna akroyoga (en lekfull yogastyre som handlar om tillit till varandra) för både surf-och yogagänget och sen hade vi bokat upp byns bästa restaurang (en av de få ställena som faktiskt ligger på stranden, annars är det bara djungel).

Efter akroyogan i solnedgången vandrar vi i samlad trupp mot restaurangen. Alla är glada efter en underbar dag med yoga och surf.

När vi anländer till restaurangen är live-bandet i fullgång och vi ca 60 personer sprider ut oss på olika bord och sätter oss ner under det vackra månljuset. Mitt bord är fylld av ett gäng härliga yogisar och en surfare. Vi beställer förrätter, de kommer in. Vi beställer varmrätter, de kommer in. Det är väldigt mysigt och gott. Stämningen är långt ifrån julig men underbart härlig i alla fall!

Mot slutet av min varmrätt ser jag hur ett gäng på 5-6 personer sittandes på andra sidan restaurangen reser sig upp och börjar gå med snabba steg går ut från restaurangen. De har inte fått någon mat på 2 h och 20 minuter. De är ursinniga. Besvikna. Med all rätt. Det är julafton och vi har utlovat et magisk 3-rätters middag och här har de suttit i över två timmar med endast en fördrink. Hela teamet springer in i köket, snackar med kocken, ägaren…..det är kalabalik. Vi gör vårt bästa för att alla ska stanna och få mat men 5 av våra deltagare drog hem, hungriga på julafton. Katastrof.

Hela teamet hade lagt ner sin själ för att få allt att bli perfekt på denna dag så händer detta. Vi är förtvivlade, ledsna, hjälplösa. Deras julaftonskväll är förstörd. Gästerna gav sin tillit till oss. Vi gav vår till restaurangen. Vi alla blev bedragna. Det gör ont i oss alla och det enda vi kan göra är att säga FÖRLÅT.

Det är ett väldigt stort ansvar att styra upp julafton för 60 personer och snart är det nyår med ett nytt gäng….ahhhh….men nu är det nya tag. Vi måste främst öva på att hitta tillbaka till tilliten till oss själva, till restaurangerna här i Costa Rica. Nyårsafton ska bli magisk!

Läs gärna mer om tillit HÄR.