Foto – Yogobe

Den första yogan jag kom i kontakt med (och en av de mest populära yogastilarna i världen) är Ashtanga Yoga. Det blev kärlek vid första ögonkastet (jag skrev om denna magiska upplevelse i inlägget ”Yogan – såhär hittade den mig”). Sen den dagen har jag haft en passionerad relation med Ashtanga yogan där jag många morgonar de senaste åren tillägnat den omkring 2 h.  Jag valde även att gå min första yogalärarutbildning i just Ashtanga yoga.

Varför älskar jag då denna yogaform? Det jag gillar mest med Ashtanga yoga är att det är en väldigt meditativ yogaform. Traditionellt utövas den nämligen i någon som heter Mysoreform vilket betyder att man gör den i tystnad efter sin egen förmåga. Det finns 6 olika serier (sekvenser) i Ashtanga yoga (dessa är skapade av en omtalat man vid namn Pattabhi Jois, Guruji). Första gången man går på en Ashtanga yoga Mysore klass så får man helt enkelt börja lära sig delar av serie 1.  Med tiden när kroppen börjar öppnas upp (vilket ju tar olika lång tid för alla) så får man lära sig fler och fler positioner. Efter några år (för de flesta) så har man lärt sig serie 1 och kan sen påbörja serie 2… osv.

I Mysore salen så gör alltså alla sin egen serie i tystnad vilket blir väldigt meditativt och vackert. Detta gör också att man kan hitta sin egen takt och kan följa sitt eget andetag. Eftersom man gör samma sekvens varje dag så upplever jag också att det hjälper mig att lära känna min kropp på ett vackert sätt. Jag märker liksom subtila skillnader från dag till dag – ena dagen kan en position kännas skön och lätt att göra medan andra dagen kommer jag inte alls in i den. En övning blir då att hitta ett neutralt sinne till dessa svajningar och acceptera var kroppen är just den dagen, den stunden.

Läs gärna –  ”Yogan – såhär hittade den mig”

Det vackraste som finns kanske är att leva i en relation men det är nog också det svåraste. Jag hittar ofta en oändlig grundning och harmoni under exempelvis ett Vipassana retreat där jag lever i ensamhet. Där jag mediterar dagarna långa. Där ingen annan stör min frid.

Utanför retreatetsmurar när jag har andra människor omkring mig är det dock mycket svårare att leva i denna harmoni. Människor som står mig nära vet ofta exakt vad de ska säga för att trigga mig och hur mycket jag än vill behålla mitt lugn så går det inte. Det bli bråk! I bråket stänger jag av mina känslor. Jag går in i mig själv. Jag låter ingen komma in under mitt skal. Jag skyddar mitt hjärta.

Hmm…om jag vill bygga en härlig nära relation vet jag dock att detta inte är en fungerande teknik. Det gör bara att vi glider ifrån varandra ännu mer. Det tar längre tid att lösa det där ”bråket” som oftast handlar om helt irrelevanta smågrejer.

Att jag stänger ute mina käraste är nog dock något som sker nästan på ett omedvetet plan. Eftersom jag numera är medveten om detta omedvetna beteende så gör jag mitt yttersta för att gå emot det. Istället för att stänga av så gör jag allt för att öppna mitt hjärta även i den svåraste stunden. Fast ibland går det bara inte…ahhhhhh…vill, vill, vill men varför är det så svårt?

Läs gärna mer om mina tankar om livet HÄR.

God morgon från paradiset Santa Teresa i bästa Costa Rica!

Vaknade upp vid 05 och smög ut på Nautilus underbara terrass för en magisk yoga session som jag liksom aldrig ville avsluta. . Det var jag med naturen. Med soluppgången. Med djungel ljuden. Med mina andetag. Min kropp och själ älskar värmen. Hängde nog på matten i 2-3 timmar. Efter Savasana smög jag ner till stranden för ett magiskt bad och en liten strandpromenad.

Lycklig. Tacksam. Harmonisk.

Nu blir det prepp inför söndag när våra första gäster anländer!!! Wihoooo.

Pura Vida!