Vi kan inte förändra vad som hände i USA igår. Valet är avgjort.

Det hjälper helt enkelt inte att vi möter Trump och hans anhängare med mer hat. Kan vi istället lita på att en extrem leder till en annan. Lita på att utan smärta kan inget förändras. Lita på att kaos uppstår för att förändringen är i gång. Lita på att detta behöver hända för att ett större skifte ska kunna ske. Lita på att detta är inte är slutet utan början på något nytt, något mer hållbart.

Det hjälper heller inte att vi grottar in oss i alla detaljer om det som skett. Jag vet att de flesta av oss är sedan länge är väl medvetna om att världen är i ett kaotisk tillstånd. Det är fruktansvärd. Det är tydligt att stora delar av mänskligheten är på väg i fel riktning just nu. Det är viktigt att veta. Men genom att fokusera hela vår uppmärksamhet på negativa händelser tror jag att det finns en risk att vi alla blir lamslagna. Sugs in i en oändlig negativitet och rädsla. Ner i en slags hopplöshet där vi helt omöjligt kan skapa handling. Där vi helt omöjligt kan hjälpa till och göra världen till det bättre.  För det är väl det du vill? Det är väl därför du lusläser nyheterna och försöker hålla dig informerad om vad som pågår i världen?

Hur kan vi rädda världen om vi först inte räddar oss själva? Vi måste först skapa ett skifte inom oss själva. En person som inte är i kontakt med sig själv kan ju såra och förstöra utan slut. En sådan person är livsfarlig för sig själv, för sin omgivning, för världen. Det är nog hopplöst att försöka förändra världen eller andra men vi har makten att förändra oss själva. När vi skapar detta skifte inom oss blir vi starka, på riktigt. Denna styrka gör att vi per automatik inspirerar andra vilket således…steg för steg… börjar fler personer blicka inåt. En dag kanske till och med meditationen når Mr Trump. Steg för steg förbättras världen.

Personligen viger jag mitt liv till att skapa detta skifte hos mig själv och förhoppningsvis inspirera andra att göra detsamma. Ju fler vi är desto starkare blir vi. När vi lever i hjärtat, är det omöjligt att skada och såra någon eller något annat. Vi möter automatiskt mörkhet med ljus, våld med kärlek.

”Darkness cannot drive out darkness, only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.” Martin Luther King, Jr.

Foto – Malin Persson

Namaste! Hur kär jag än är i den här killen så blir jag galen på honom ibland (och han på mig). En grej som vi ofta (tyvärr inte alltid) kommer på att göra mitt i en sån där ”fight” är ögonkontaktsmeditation. Vi sätter oss helt enkelt och stirrar varandra i ögonen… ofta motvilligt till en början. Vi sitter där och nästan ser hatet i varandras ögonen men efter minuternas gång brukar det alltid växla om till förståelse, empati och kärlek. Jag kan verkligen rekommendera att ge det en chans.

Såhär gör ni…

1. Om ni känner er lite stressade eller har mycket tankar som far runt i huvudet gör gärna en aktiv meditation tillsammans först (Se HÄR).
2. Sätt er sen på varsin kudde (eller stolar) ungefär en halv meter ifrån varandra.
3. Sätt på en timer (exempelvis på 3-5 minuter)
4. Blunda och slappna av i kroppen. Notera ditt andetag. Flytta lite extra uppmärksamhet till bröstet och hjärtat.
5. Öppna sen ögonen och för blicken till din partners vänstra öga (det är vårt känsloöga).
6. Vila blicken i din partners vänstra öga samtidigt som du slappnar av och känner din egen kropp. Låt allting komma. Behlver du blinka gör det. Kommer det fniss eller tårar låt det komma.
7. Meditationen kan bli väldigt väldigt stark. Känslor av olika slag kan komma upp. Din partners ansikte kan ändra form, färg, bli suddigt, klart, äldre, yngre… Låt det vara och bara fortsätt blicka in i din partners vänstra öga och se vad som händer.
8. När klockan plingar, slut ögonen och kom tillbaka till dig själv en stund. Notera effekten!

Du möter massor av människor varje dag men hur ofta tittar du dem i ögonen? Hur ofta tittar du dina vänner i ögonen? Hur ofta tittar du din partner i ögonen? Prova och se vad som händer när du verkligen möter någons blick under några minuter.

Gör gärna Sharing efter, se HÄR.

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?”

”Yogan – såhär hittade den mig”