Älskar Halmstad (eller kanske överdrivet att skriva hela Halmstad) för när jag är här håller jag mig mest i naturen runt mina föräldrars hus. Jag kan hänga runt för mig själv vid skogen och havet i timmar. Jag badar naken, sjunger en härlig blandning av mantran och gamla 90-tals klassiker, kramar träd, dansar som en tok – känner mig som ett litet barn igen. Skulle någon se mig (som ju händer ibland) tror de garanterat att jag är heeeelt galen men shit vilket frihet det är att få leka i naturen igen.

Alltså stan har sina föredelar men ibland får jag lite klaustrofobi – jag känner mig helt enkelt instängd när jag inte får leva i symbios med naturen. Men allt har sin tid, är inte riktigt redo att flytta ut ensam i skogen än i alla fall.

Just nu är Liljanskogen, Djurgården & balkongen mina räddningar de dagar jag vill ha himmel & träd. Så glad för dessa platser. När det inte regnar hänger jag typ mer på balkongen än i lägenheten :-). Häromdagen, hade jag världens mysigaste afton här med min kära vän Pernilla. MAGI. Rotfrukter i ugn, hummus, avokadosallad & jordgubbar – bästa bästa!

Nu ere dags att hoppa ut i skogen igen!!! 🙂

God morgon! Nu är det dags för mig att ha några dagar för mig själv i tystnad men när jag sluter ögonen…ser jag ett par glasiga ögon som ser rätt igenom mig, ett vackert äkta leende tillsammans med ett smittande skratt samtidigt som jag energin från en fri själ mitt på dansgolvet…

JAG ÄR KÄR IGEN. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag är tokig i alla vackra människor jag tillbringat min senaste vecka i Bretagne med. Vår magiska påskvecka tillsammans är över. Från att leva ihop i ett slags slottsligt kollektiv med 15 andra är jag nu helt ensam. Vi alla kom dit förra lördagen utan att känna någon annan – i slutet av veckan kändes vi som en familj. En familj som delade tårar och skratt, tystnad och tillit, drömmar och pinsamma historier.

Jag tycker det vackraste som finns är att se människor öppna sig och visa känslor, att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt släppa taget i Savasana. Efter några dagar på ett retreat brukar detta ske – folk släpper lager, slutar lyssna slaviskt på mig i yogasalen och istället följer sin egen kropp. När det händer blir jag blixtförälskad – jag kan stå i mitt i salen med gåshud och vara helt hänförd för alla dessa fria kroppar. När vi är oss själva, slappnar av och släpper in är ALLA vackra.

Jag saknar alla dessa 15 individer, känns galet tomt. Jag vet dock att det är bra för mig att landa och bara vara lite ensamhet en stund.

Läs gärna mer om alla härliga retreats HÄR.