Foto – Peter Sahlberg 

Meditationen har liksom smugit sig på mig under flera år. Redan i nian, smet jag iväg till Biblioteket och lånade böcker om meditation. Jag kände ingen annan som höll på med det då så jag skämdes lite – höll det hemligt för min familj och vänner för att inte verka konstig eller deprimerad (i 15 års ålders är det ju livsviktigt att smälta in).

Bakom stängda dörrar eller ensam i skogen, ifrågasatte jag livet och världen i stort – jag ville förstå allt på ett djupare plan. Det var nog därför jag kände den där dragningen till just meditationen men eftersom böckerna var min enda inspiration så förblev också meditationen mycket av ett koncept. Det var först flera år senare när jag hittade yogan (en slags meditation i rörelse) som jag började förstå grejen på ett djupare plan, det blev självupplevt istället för bokkunskap.

Men när meditationen verkligen blev en viktig nyckel i mitt liv var först under min första Vipassana meditationskurs i Indien – en slags Mindfulness meditation på ett tystnads retreat som pågår i 10 dagar, där man sitter still och mediterar 10 timmar om dagen. Det första retreatet kommer jag aldrig glömma, det var det värsta men också det absolut bästa som hänt mig. En positiv vändning i livet helt enkelt.

Läs gärna mer om Vipassana i mitt inlägg – Vad är Vipassana meditation?

Vipassana meditation, jag vill så gärna kunna beskriva vad det är för mig…men det är inte lätt att hitta ord. Dessa foton säger liksom ingenting om hur det faktiskt känns att vara ovanstående cell, timme ut och timme in. Hur det är att vara instängd med mig själv i 10 dagar innanför höga murar med taggtråd sittandes i meditation i 10 timmar om dagen – utan yttre kontakt, utan att prata, utan yoga, utan träning, utan ögonkontakt, sovandes på en brits, ätandes 2 ris-portioner om dagen. Ett fängelse för många. En fristad för mig. Med risk för att låta nyfrälst – det har förändrat mitt liv!

Jag har hittills suttit fyra Vipassana retreats och är inbokat om ett tag. Det är väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen under ett sådant här retreat, den är personlig och olika varje gång. Förmodligen är det den traditionella definitionen av Vipassana som beskriver det bäst – ”Vipassana gör att man upplever den sanna och obeständiga naturen av verkligheten”.

Bliss kommer och Bliss går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana lär mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Det går ju inte att alltid vara på toppen.

När jag först kom i kontakt med Vipassana gjorde det mig ledsen – jag trodde att det innebar att det inte var någon idé att njuta av det härliga i livet, eftersom det snart kommer att vara borta i alla fall. Jag hade verkligen fått det som bakfoten, givetvis är sanningen den motsatta. När jag är på en topp och känner härliga känslor ska jag såklart vara helt i nuet och njuta fullt ut eftersom även det kommer att förändras. Det jag behöver göra är dock att släppa suget efter mer. Inte helt lätt men jag övar!

Min slutsats är att Vipassana hjälper mig att vara mer närvarande i mitt liv. Det funkar inte alltid men ibland och då är det fantastiskt. För det är ju inte i någon dåtid eller framtid vi kan känna riktig lycka, kärlek och harmoni – det är NU!!

Om du är sugen på att boka ett retreat, kan du spana in dessa sidor, www.dhamma.org och www.sangha.nu.