Morning kära ni! Jag har precis varit ute på en vacker äng här i Bretgane och SJUNGIT ut. Sååååå härligt. Precis innan jag åkte hit var jag på ett så kallad Voicing retreat med en otrolig kvinna i sjuttioårsåldern som heter Pratibha. Ett retreat som gick ut på att använda rösten som uttrycksätt. Jag har ju länge använt kroppsrörelser (yoga och dans) för att uttrycka mina känslor så det här med att använda rösten i samma syfte var något helt nytt för mig.

På tal om rädslor – förutom att surfa i stora vågor så har en av mina största rädslor varit att sjunga inför andra människor (misstänker att jag inte är ensam om att känns så). Jag var därför rätt nervös inför detta retreat… och redan på vår första session tillsammans fick jag möta denna rädsla. På introduktionen uppmanade Pratibha nämligen oss att, en och en, ställa oss i mitten av rummet och sjunga inför alla andra. FETT LÄSKIGT!  Men I DID IT. Efteråt kändes det skönt, jag kände mig levande.

Här handlade det alltså INTE om att sjunga vackert eller träffa någon särskild ton, det handlade om att sjunga med själen. Om att uttrycka en inre känsla. När de andra i gruppen lyckades göra det på ett ärligt sätt, kom de vackraste tonerna jag någonsin hört.

Under veckan utforskade vi olika känslor och satte toner på dem. Vi tog ljudet dit känslan satt i kroppen. Vi sjöng vår smärta, sorg, skam, ilska, kärlek, glädje etc. Jag hittade toner jag inte trodde var möjligt. I stunder kände jag inte igen min egen röst. Jag var fullkomligt ETT med sången och stunden. Jag var i djup meditation.

Under veckan märkte jag också att saker hände i min kropp. Precis som under långa meditationsretreat så började kroppen tala till mig. Tonerna gjorde att inre spänningar släppte och djupa vibrationer uppstod. Under dagarna upplevde ALLA känslor, från djup djup sorg och nästintill religiös kärlek. SANN MAGI.

Jag är sååååå galet tacksam att jag fått ett nytt uttrycksätt i min repertoar.