Min kropp skriker efter stillhet. Mitt själ efter tystnad. Mitt hjärta efter kärlek.

Jag vet att det är dags för tystnad, för meditation. Idag åker jag till Vipassanacentret i Ödeshög för att få 3 dagar med tystnad och meditation. Det ska bli magiskt. Vipassana är min medicin.

Läs gärna om betydelsen av Vipassana meditation i mitt liv här.

ANICCA.

Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.

Tillit. Huvudtemat på Path of Love retreatet i Colorado, kanske huvudaspekten av livet.

Eftersom jag flängde runt i Kalifornien direkt efter det där livsförändrande retreatet i Colorado har jag liksom inte riktigt haft tid att smälta allt det som hände där. Vissa delar känns nästan overkliga. Som en dröm.

Hursomhelst, idag vill jag skriva om tillit. På retreatet hade alla dagar olika teman. En dag hette just TRUST DAY. Utan att gå in på detaljer om vad vi gjorde under denna dag (både för att det är hemligt och för att det är oviktigt i sammanhanget) är det intressant att se vad som händer med oss människor när vi ger vår fulla tillit till någon eller något – ett retreat, en process, en person, livet, universum… vad det är spelar ingen roll. När vi fullkomligt hänger oss uppstår nämligen något magiskt. Det uppstår kärlek. En kärlek som inte är riktad till en speciell person. En kärlek som är universell, allomfattande, opersonlig…

Vipassana meditationen har givit mig liknande upplevelser av kärlek till alltet, till universum samt vetskapen om att kärleken finns inom mig. Insikten om att ingen annan har ansvar för mitt välmående. Det har i sin tur skapat en slags inre trygghet – det är jag som bestämmer till vilken grad jag vill leva i kärlek.

På ett Vipassana retreat, får man chansen att leva i sin bubbla. Man varken pratar eller har ögonkontakt med de andra meditatörerna. Det är vackert och behövligt på många sett. På Path of Love retreatet skedde egentligen motsatsen, vi öppnade oss totalt för varandra. Visade sidor som tidigare varit helt osedda för andras beskådning. Berättade saker om oss själva som inget annat mänskligt öra hade hört. Det var rent. Det var naket. Det var läskigt.

För att gå emot rädslan blev ledordet TILLIT. Till processen. Till deltagarna. Slutsatsen blev att jag kände en otrolig kärlek och medkänsla till alla de ca 60 personer som var med på retreatet. Vilket hjälpte mig att hitta in i kärleken till mig själv och omvärlden. När jag sen kom ut i ”verkligheten” såg jag kärleken i allt och alla. Jag kände för mannen bakom ratten i taxin, killen i kassan på Wholefoods, damen på flygstolen bredvid… dagarna efter retreatet såg jag hela min omgivning på ett nytt sätt.

Ge din tillit. Tårar kan fortfarande rinna när en person som betytt mycket gör allt för att såra. Det är ok. Jag låter dem rinna. Jag kommer fortsätta att ge min tillit. Jag är inte beroende av din kärlek. Kärleken finns inom mig. Ingen kan ta den ifrån mig.

Spana gärna in ”Vad är Vipassana Meditation?” om du undrar mer och är du nyfiken på att läsa mer om mitt Colorado äventyr kommer jag snart att skriva mer, klicka här sålänge.