Idag vill jag dela med mig av en väldigt kraftfull meditation där vi använder oss av en spegel. Du tittar dig säkerligen i spegeln varje dag när du smetar på dig maskaran, borstar håret och spanar in dagen outfit. Men vad är det egentligen du ser?

Vi ska ta hjälp av spegeln för att gå bakom ytan och se oss själva på riktigt. Se igenom skalet. Se den vi verkligen är. Något som kanske blir alltmer relevant i en värld där snygga Instagrambilder ger oss omedelbar bekräftelse. En värld där vi många gånger fullständigt identifierar oss med vårt välmanikurerade yttre skal. Frågan är dock hur hållbar den tillfredställelsen är?

Såhär gör du…

1. Om du känner dig lite stressad eller har mycket tankar som far runt i huvudet gör gärna en aktiv meditation först (Se HÄR).
2. Om du har en helkroppsspegel kan det vara bäst men annars se om du hittar en spegel som du kan placera på väggen ganska nära golvet.
3. Ta sen en kudde och placera cirka en halv meter från spegeln.
4. Sätt en klocka på 5-15 minuter beroende på hur länge du vill meditera.
5. Sätt dig på kudden (eller stol) och slut ögonen en stund. Hitta en bekväm position där du kan ha en hyffsat rak ryggrad samtidigt som du slappnar av i kroppen så mycket som möjligt.
6. Fokusera en stund på ditt naturliga andetag och sensationerna i kroppen.
7. När du känner dig redo, öppna ögonen och titta in i spegeln – titta helt enkelt dig själv djupt in i ögonen.
8. Sitt blick stilla, slappna av i ansiktet och kroppen.
9. Notera vilka tankar som kommer upp. Kanske dömer du dig själv för hur du ser ut. Går det i så fall att släppa de där onda tankarna? Går det att gå bakom ditt skal för att börja bli medveten om det vackra som finns där inne? Om det blir för starkt – slut ögonen och kom tillbaka till ditt andetag.

För mig är den här meditationen otroligt stark och visar något mer, något mycket mycket större än det där jag ser vid första anblicken i spegeln. Berätta gärna vad som händer för dig!

Prova gärna andra meditationstekniker HÄR.

Styrketräning, vad är grejen? För ett tag sen var i Thailand och undervisade yoga på en träningsresa tillsammans med underbara PTn och bloggerskan Ida Warg. Jag har egentligen aldrig tidigare varit på gymmet och lyft tynger men på resan var det liksom läge att prova. Jag insåg dock ganska snabbt att det inte är något för mig, varför ska jag ta ut en specifik muskel tills den värker när jag kan röra hela kroppen samtidigt på yogamattan och dessutom njuta av varje position?

Men min negativitet mot styrketräning är främst mot den där extrema formen, där överdimensionerade muskler är idealet. Jag ser liksom inte poängen med dem, de används ju inte mer än på just gymmet. På yogaklasserna ser jag ofta också en negativ korrelation mellan mycket muskler och kontakt med insidan av kroppen.

Styrketräning kan säkert vara grymt om man har en skada (en specifik muskel man vill bygga upp) men jag tror att man lätt tappar kroppen som helhet och blir för fokuserad på att bygga vissa muskelgrupper (kanske de som syns mest i den där gymspegeln). Vilken ofta verkar leda till obalanser i kroppen och utseendefixering i sinnet.

Läs gärna…

Yoga utan prestation

Var jogging min Yoga?