Foto – Peter Sahlberg, Bikini – Seea

Om jag skulle tatuera mig skulle jag skriva ANICCA på insidan av min fot. Ett ord som jag förstod betydelsen av på mitt första Vipassana Retreat (läs mer om det HÄR). Ett ord som i stora drag betyder att allting förändras hela tiden, att ingenting är permanent.

Lycka kommer och lycka går. Smärta kommer och Smärta går. Vipassana tränar mig att börja släppa den där stävan om att alltid vilja förändra och förbättra livet. Att släppa motviljan mot det obehagliga och suget efter mer behagliga känslor. Tekniken lär mig att sluta försöka kontrollera vår ständigt föränderliga verklighet. Istället acceptera att det alltid kommer att vara en bergochdalbana som varvar toppar med dalar. Vi alla vet ju att det går ju inte att alltid vara på toppen. Men frågan är kan vi acceptera det?

Jag är långt ifrån en expert…när jag är i dalen och mår dåligt gör jag ofta allt för att försöka fixa och förändra det känsloläget.  Jag yogar,  shakar, andas, badar… för att komma till toppen. Må bra igen. Det kan funka en stund men ibland märker jag att dessa strategier bara var ytliga. De gånger jag istället lyckas acceptera dalen, observera smärtan, låtit tårarna rinna utan att sträva emot så har jag läkts på riktigt. Ofta är det just genom sittande Vipassana meditation som jag hittar acceptansen. Jag tar liksom ett kliv utanför alla draman i livet och ser allt från ett större perspektiv. Det är OKEY att vara nere ibland för allt förändras hela tiden. Ibland skulle jag nog behöva den där lilla påminnelsen på insidan av foten…men jag har inte vågat än med risken för att pappa säger upp kontakten.

ANICCA.

Läs gärna mer om Vipassana…

Vad är vipassana meditation?

Vart tog den duktiga lilla flickan vägen?

Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.