Igår skrev jag om den ayurvediska massagen jag fick de två första dagarna på retreat vilken var en ganska normal upplevelse i jämförelse med behandling dag 3 – Pounding. Det innebär att kvinnorna slog in örtena i kroppen med hjälp av ett hammarliknande verktyg (men mjukare såklart). Till en början kändes det helt sjukt. Vare slag gjorde ont och jag kunde inte slappna av, efteråt hade hela min ankel till och med svullnad upp. AHHHH! Blev arg på massage kvinnorna men de bara log tillbaka.

Under natten låg jag och grämde mig över hur jag kunde tillåta denna behandling och mitt ”mind” målade upp hur jag inte skulle kunna ha fler yogaretreat på grund av det för att min fot typ var bruten. Dagen efter ställde jag läkaren mot väggen och sa att detta var helt galet och att denna behandling absolut inte passar min kroppstyp. Hon bara log, sa att allt var precis som det skulle och att jag skulle få samma behandling även dag 4.

”Ehhh OK?!!!”

I bakhuvudet tänkte jag no way men efter en timmes meditation på altanen hittade jag in i någon form av tillit till processen. Jag valde att gå och bli ”slagen” igen även om jag givetvis försökte be kvinnorna att ta det lugnt med foten. Till en början låg jag och spände mig, liksom försökte kontrollerade varenda slag de gjorde så att de inte kom åt ankeln eller någon känslig punkt men efter en stund valde jag att ge upp. Att ge min tillit till deras kunskap.

Efter tre dagar var svullnaden helt borta och foten kändes bättre än någonsin. Enligt läkaren var det en djup inre blockering som behövde komma upp till ytan för att läkas och om de inte tagit fram den nu så hade den förmodligen kommit upp senare i en mer utdragen skada. Väldigt intressant synsätt och motsatsen till vad vi ju gör inom västerlänk medicin där vi häller i oss smärtstillande mediciner för att trycka in blockeringen (och egentliga sjukdomsorsaker) ännu längre in i kroppen.

Som en bisats så hände en liknande sak när jag blev magsjuk på en av mina teacher training i Indien för några år sedan. Då gav de ayuvediska läkarna mig ett piller för att jag skulle få hög feber (som då kunde ”bränna” bort bakterien). I väst tar vi ju snarare ett piller för att ta bort (den naturliga) feber. Det gör att kroppen inte kan göra sitt jobb med att bränna bort bakterien vilket i sin tur leder till att vi sen måste ta antibiotiska för att bli friska.

Ju mer jag dyker in i ayurvedan desto intressantare blir den! Vi i väst har SÅ mycket att lära oss av denna läkekonst och holistiska livsstil.

Läs gärna mer om ayurveda retreatet här.

Förra veckan fick min kropp galna ayuvediska behandlingar i tio dagar i sträck. WOW! Även om behandlingarna var långt ifrån bara njutningsfulla massager så mår min kropp väldigt bra nu efteråt.

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag åkte och la in mig på ett ayuvedisk sjukhus när jag bröt benet för några år sedan och trots västerlänska läkaren sa att jag aldrig mer skulle kunna gå ordentligen lyckades dessa ayurvediska läka mig på bara några veckor (se här). Behandlingarna vi får inom ayurvedan är nog så långt ifrån man kan komma det västerlänska tänket att böta en sjukdom. Många kan också tyckas galet flummiga. Hursomhelst, det funkar!

Även om varken jag eller Malin nu hade några allvarliga sjukdomar eller skador så känner vi oss otroligt balanserade. På retreatet var det människor med alltifrån reumatism till cancer som sa att de hade fått otroliga resultat av ayuvedan.

Jag fick i stort fyra olika typer av behandlingar under mina tio dagar. De två första dagarna var det lite likt vanlig massage bara att de började behandlingen med att sjunga mantran, att man ligger helt naken på en stenhård träbrits och att 2-3 kvinnor samtidigt smetar in ens nakna kropp med en specialanpassad örtblandad olja.

Läs gärna mer om Ayurvediska retreatet här.

Smygfotade Malin lite här 🙂

Foto – Peter Sahlberg, Outfit –  YogiFlow

Två dagar på sjukhuset här i San Jose med Peter i rullstol gav mig otäcka Flashbacks från den jobbigaste perioden i mitt liv. För tre år sen låg jag på ett sjukhus i Halmstad och hörde läkarens fruktansvärda ord ….

”Du kommer aldrig mer kunna gå normalt…springa och yoga kan du helt glömma.”

Detta säger han samtidigt som han haltar fram för att visa hur jag för alltid kommer släppa mitt högra ben bakom mig. Den grova smärtan i högerben kändes helt oväsentlig i jämförelse med läkarens ord…hur fan skulle jag kunna ta in hans dom?

Jag som varvat handstående med att springa milen så länge jag kan minnas. Jag som varit van vid att fullständigt kunna kontrollera min kropp. Jag som jobbar heltid med yoga, med att få andra att landa ner i kroppen. Kunde jag fortsätta leva utan detta, utan det bästa jag visste? Vad var meningen med denna händelse, med livet?

Nu låg jag här i sjukhussängen instängd i ett rum utan fönster men framförallt instängd i min egen kropp. Jag kunde inte ens lyfta mitt högra ben en centimeter från marken. Heeeeeelt jävla sjukt. Jag var bortom förtvivlan och kunde inte göra ett skit. Jag hade ingen aning om någonting utan låg där helt i läkarens händer. Jag som inte ens trodde på Västerlänsk medicin var nu så illa tvungen att förlita mig på det (en stund i alla fall).

Efter nätter i den där ångestfyllda hightech sängen – blev jag äntligen frisläppt men att bo själv kunde jag glömma. Jag var helt beroende av någon annan – fick flytta hem till min kära mor och far igen. Leva bebisliv igen helt enkelt. Jag fick släppa allt. Jag vägrade dock att tro på läkarens tunga nyheter. Jag skrev om att gilla läget igår – men det var motsatsen till vad jag gjorde. Jag bestämde mig för att göra allt vad som krävdes för att kunna gå, springa, yoga igen. Läkarens ord fick mig att dissa Västerlänkmedicin ännu mer och djupdyka in i Österlänsk medicin.

Så jag låg där i mina föräldrars villa och läste allt jag kom över om heeling och urålderlig läkekonst….sjöng mantran, stod på huvudet och provade flummiga meditationer samtidigt som jag stoppade i mig hemmalagadeblandningar av kryddor och pulver med obegripliga namn. Hahaha… yes lite freaky I know men det hjälpte.

Inom några veckor kunde jag hoppa runt på kryckor… och efter ytterligare en stund bestämde jag mig för att gå all-in i Ayurvedan (en slags Österlänsk medicin). Jag bokade en biljett till Indien för att lägga in mig på ett Ayurvedisktsjukhus i Kerala. Eftersom jag knappt kunde gå (och än mindre bära) så stapplade jag mig fram till planet med en liten rygga endast innehållandes några tights, en bikini och några böcker om heeling. Där lärde jag mig att gå igen. Där blev jag frisk.

Förevigat tacksam för att jag blev läkt – för att jag kan gå, yoga, springa igen. Men jag är ännu mer tacksam för att jag fick gå igenom detta. För att jag fick chansen att uppleva hur det känns att vara beroende av någon annan, att inte kunna gå men framförallt insikten om att jag är mer än det min kropp kan göra. Det är kul att stå på händer men livet handlar om så mycket mer.

Läs gärna mer om vårt häng här på sjukhuset i San Jose HÄR.