Foto – Jonathan Kjell 

Häromdagen, skrev jag om min passionerade relation till Ashtanga yogan (Läs HÄR). Att jag älskar sättet den utövas på men samtidigt hatar prestationen och skadorna som lätt uppstår i denna yogaform. Jag skrev att man i denna yogaform får lära sig en sekvens efter sin förmåga och sen gör man den i sin egen takt – tillsammans i ett rum men i tysntad. Vackert. Meditativt. Detta kallas Mysorestyle.

Jag har länge velat överföra denna upplevelse till fler yogisar – till de som kommer på retreaten och på mina ledda klasser i Stockholm. På drop-in klasser på studios blir det ju svårt eftersom jag inte hinner lära ut en sekvens på en klass och även om jag kunde det så vet jag aldrig vem som kommer på nästa klass.  På Yogiakademireteaten kände jag ändå att det var mer görbart, 7-10 dagar fyllda av yoga tillsammans.

Jag diggar Ashtangayogasekvensen men den är väldigt utmanande för nybörjare och även tidkrävande. Jag ville skapa en liten kort sekvens på 15-20 minuter med positioner där helakroppen fick involveras. En sekvens som deltagarna liksom kunde fortsätta med hemma sen. Slog ihop huvudet med ett gäng andra yogalärare för att få fram en enkel och härlig sekvens. En sekvens som hängde med oss genom alla retreat, under alla dagar. En sekvens som går att modifiera lite dag till dag, person till person men håller en fast struktur.

Det kan vara fantastiskt att gå på ledda yogaklasser, bara få hänge sig till någon annan men ibland är det ju skönt att inte vara beroende av en yogalärare – att få köra sin grej liksom.

Sekvensen vi lär ut är enkelt och intuitiv – inget speciellt egentligen MEN alla får lära sig den så när man ställer sig hemma på mattan så kan man gå in i känslan i kroppen istället för att fundera på vilka positioner man bör göra.

Läs gärna om min passionerade relation till Ashtanga Yoga här…

Min kärlek till Ashtanga Yoga

Mitt hat till Ashtanga Yoga

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?”

”Yogan – såhär hittade den mig”