WIHOOO – Resesajten Momondo erbjöd mig att göra ett DNA-test för några veckor sen och idag kom resultatet. Det som kanske inte var så otippat (med tanke på mitt utseende) är att jag är typ 82 % Skandinav och 98 % Europé men något som gjorde mig glad var att jag är hela 2 % Indisk. YEAH!!!! Haha…så nu förstår jag min dragning till detta land :-). Jag ÄLSKAR Indien!

Spana in Momondosida – LET’S OPEN OUR WORLD. Där talar de väldigt vackert om hur vi alla är sammankopplade till varandra – detta långt utanför våra utritade landgränser…

”We only have one world, but it’s divided. We tend to think that there are more things dividing us than uniting us.

momondo was founded on the belief that everybody should be able to travel the world, to meet other people, and experience other cultures and religions. Travel opens our minds: when we experience something different, we begin to see things differently.

To celebrate the colourful diversity of the world, we invite you to join The DNA Journey. We hope it will inspire you to explore your own diversity and discover how you are connected to the rest of the world.”.

Något som ju går hand i hand med yoga och meditation – ju djupare vi går in i dessa praktiker desto mer ser vi hur allt hänger samman – hur allt är ett.

Se mer HÄR.

Efter ett härlig kaos i LA landar vi i en oas vid namn Topanga, 30 minuter från stadens hetsiga galenskaper. En nationalpark vid Santa Monica Mountains i Kalifornien där bergstopparna speglar havets oändliga horisont. Där vackra dalar blandar skog med öppna landskap. Hur kan en så vacker plats vara folktom? Hur kan det vara trafikkaos och överbefolkning bara någon mil härifrån? En bortglömt dröm helt enkelt.

Vi körde vilse ett bra tag innan vi hittade vårt Airbnb hyrda hem. Vår tidigare tillförlitliga Iphone-navigation la nämligen ner så fort vi svängde in på Topanga-området, det verkar inte finnas någon mobiltäckning alls där (Fantastiskt skönt tänker jag men hmm…kanske därför ingen vill bo här?!). Efter mycket trevande i den kolsvarta skogen hittar vi till sist vår lilla stuga. Jag minns att det stod något om Hippie-chic i den där Airbnb annonsen. Det stämde alldeles perfekt. Vi möttes av en enkel liten stuga som liksom såg hemmasnickrad ut dock inte som vilken ihopspikad utestuga som helst. Här hade någon lagt ner sin själ för att skapa ett riktigt hem. Stugan var byggd med kärlek.

På morgonen strömmade stolen in genom takfönstret och när vi tittade ut såg vi ett otroligt vackert naturområdet med träd, djur och blommor. Till min förtjusning fanns det till och med en koja högt uppe i ett av träden. Barndomsdrömmen gick i uppfyllelse. Lite längre bort på grönområdet låg det även andra små stugor. Alla unika. Alla charmigt hemmasnickrade.  Vi fick senare höra att detta tidigare varit ett Hippiekollektiv. Jag trivdes bra. Kände mig som hemma i allt stök. Det här var den absoluta motsatsen till det där opersonliga lyxhotellet med all sin perfektion. I like. Så här vill jag alltid bo.

Vem vill skapa ett härligt kollektiv med mig i den vackra svenska naturen?