Vikten av förlåtelse.

På ett retreatcenter beläget mitt i en smutsig, kaotisk och…ja klassisk Indisk storstad vid namn Pune, satt jag och kämpade mig igenom mitt första Vipassana retreat.

Bland mixen av sorg, förtvivlan, frustration, hopplöshet, insikter, närvaro och total bliss började plötsligt ansikten dyka upp bakom mitt tredje öga (det där området mellan ögonbrynen). Ansikten jag sen länge förträngt. Ansikten jag inte trodde existerade i mitt liv längre. Människor jag helt enkelt raderat. Men där kom de, dagarna flöt på…varje dag dök nya offer upp. Vad hade de gemensamt? Jo. Det var människor som sårat mig så mycket att jag flytt ifrån dem, ifrån situationen. Det gjorde för ont att deala med så jag raderade dem ur mitt medvetande (trodde jag) men där var de plötsligt tillbaka en efter en…. som mörka vålnader jag inte kunde rymma ifrån. Jag satt där instängd mellan taggtrådsbelaggda murar men framförallt instängd i mig själv tillsammans men mina vålnader. Jag kunde inte fly längre. Det var dax att deala med dessa spöken.

Det var en enorm sorg. Hjälplöshet.

Minnen kom. Tankar kom.

”Hur fan kunde han/hon behandla mig så?!”, ”Idiot”, ”Varför tog jag mig inte ur situationen och sa ifrån?, ”Hur kunde jag gå med på det..?”

Det gick en stund…kanske minuter, kanske timmar…jag vet inte men sen kom förståelsen och med det förlåtelsen. Jag släppte taget om historien.

Varje dag, olika spöken. Varje dag, samma mönster – historia, förståelse, förlåtelse.

Efter retreatet kände jag mig lätt som en fågel. Dessa lik som legat som tunga stenar långt ner i källaren var nu borta. De påverkade mig inte längre. Jag kunde tänka på personerna utan att må dåligt. De var inte längre svarta vålnader, de var människor med allt vad det innebär…som ibland begår mänskliga misstag.  Det är ok.

Hur gör jag idag när någon sårar mig…? Vågar jag deala med det direkt? Vågar jag stanna i det? Inte fly? Jag gör mitt bästa för jag vill inte ha fler svarta stenar som betynger min själ i åratal. Jag pendlar dock mellan flykt och frustration. Möte och medlidande. Det är inte lätt men istället för att trycka bort tårarna och skriken, låter jag de komma. Istället för att radera dig ur mitt liv, möter jag dig nu. Det är en början. Vi får se hur det slutar. Vill förlåta.

Relaterat till förlåtelse är tillit, så läs gärna mina tankar om det här. Mer om mina Vipassana retreat finns här.

Tillit. Huvudtemat på Path of Love retreatet i Colorado, kanske huvudaspekten av livet.

Eftersom jag flängde runt i Kalifornien direkt efter det där livsförändrande retreatet i Colorado har jag liksom inte riktigt haft tid att smälta allt det som hände där. Vissa delar känns nästan overkliga. Som en dröm.

Hursomhelst, idag vill jag skriva om tillit. På retreatet hade alla dagar olika teman. En dag hette just TRUST DAY. Utan att gå in på detaljer om vad vi gjorde under denna dag (både för att det är hemligt och för att det är oviktigt i sammanhanget) är det intressant att se vad som händer med oss människor när vi ger vår fulla tillit till någon eller något – ett retreat, en process, en person, livet, universum… vad det är spelar ingen roll. När vi fullkomligt hänger oss uppstår nämligen något magiskt. Det uppstår kärlek. En kärlek som inte är riktad till en speciell person. En kärlek som är universell, allomfattande, opersonlig…

Vipassana meditationen har givit mig liknande upplevelser av kärlek till alltet, till universum samt vetskapen om att kärleken finns inom mig. Insikten om att ingen annan har ansvar för mitt välmående. Det har i sin tur skapat en slags inre trygghet – det är jag som bestämmer till vilken grad jag vill leva i kärlek.

På ett Vipassana retreat, får man chansen att leva i sin bubbla. Man varken pratar eller har ögonkontakt med de andra meditatörerna. Det är vackert och behövligt på många sett. På Path of Love retreatet skedde egentligen motsatsen, vi öppnade oss totalt för varandra. Visade sidor som tidigare varit helt osedda för andras beskådning. Berättade saker om oss själva som inget annat mänskligt öra hade hört. Det var rent. Det var naket. Det var läskigt.

För att gå emot rädslan blev ledordet TILLIT. Till processen. Till deltagarna. Slutsatsen blev att jag kände en otrolig kärlek och medkänsla till alla de ca 60 personer som var med på retreatet. Vilket hjälpte mig att hitta in i kärleken till mig själv och omvärlden. När jag sen kom ut i ”verkligheten” såg jag kärleken i allt och alla. Jag kände för mannen bakom ratten i taxin, killen i kassan på Wholefoods, damen på flygstolen bredvid… dagarna efter retreatet såg jag hela min omgivning på ett nytt sätt.

Ge din tillit. Tårar kan fortfarande rinna när en person som betytt mycket gör allt för att såra. Det är ok. Jag låter dem rinna. Jag kommer fortsätta att ge min tillit. Jag är inte beroende av din kärlek. Kärleken finns inom mig. Ingen kan ta den ifrån mig.

Spana gärna in ”Vad är Vipassana Meditation?” om du undrar mer och är du nyfiken på att läsa mer om mitt Colorado äventyr kommer jag snart att skriva mer, klicka här sålänge.

Foto – Peter Sahlberg

Vad händer i dig när du läser den frågan? Känns den lätt att besvara?

Idag tänker jag på kärlek. Hur känslor pendlar. Vissa stunder känner jag kärlek till allt och alla runt omkring mig. Andra stunder känner jag INGENTING. Det är tomt. Kärleken är klurig men jag har hittat ett samband som aldrig slår fel. De stunder jag känner kärlek till mig själv så känner jag också kärlek till personer omkring mig. När jag inte hittar kärleken inom mig har jag inget att ge. Jag ger för att få. Från en tom plats. Det är inte äkta kärlek. Kanske ingen nyhet men ibland är det lätt att glömma sig själv och då glömmer man ju automatiskt andra också.

Min absoluta favvo dikt beskriver detta så otroligt vackert….

 AS I BEGAN TO LOVE MYSELF

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody
As I try to force my desires on this person, even though I knew the time
was not right and the person was not ready for it, and even though this
person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life,
and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance,
I am in the right place at the right time, and everything happens
at the exactly right moment. So I could be calm.
Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit steeling my own time,
and I stopped designing huge projects for the future.
Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do
and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in
my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for
my health – food, people, things, situations, and everything that drew
me down and away from myself. At first I called this attitude
a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since
I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worry
about the future. Now, I only live for the moment, where EVERYTHING
is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me
and it can make me sick. But As I connected it to my heart, my
mind became a valuable ally. Today I call this
connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born. Today I know THAT IS “LIFE”!

Charlie Chaplin