Jag får många frågor angående min åsikt om Bikram yoga… den där populära yogaformen man gör i 40 graders värme. Min kropp älskar att yoga i värme. Vilket är tur för här i Costa Rica är det svårt att undvika liksom – det blir Hot Yoga hur man än gör.
Men även om jag är öppen till de flesta yogaformer och inte vill stänga in mig i ett fack så har jag tyvärr ett motstånd till just Bikram yoga. Dels för att det kan kännas militäriskt (och lite prestationsinriktade) och dels för att det är speglar. För mig är yoga en inre praktik som handlar om att känna kroppen från insidan – när jag har en spegel framför mig blir det svårare. Då börjar jag liksom snarare fokusera på hur min kropp ser ut i olika positioner. Mitt fokus går från insidan till utsidan helt enkelt.
Givetvis, kan det ju vara en bra övning att stå halvnaken framför en spegel i olika positioner och notera vilka tankar som kommer upp. Går det att sluta döma hur kroppen ser ut? Vad den kan göra? Går det att acceptera den som den är? Lyckas man med detta… kanske Bikram yoga är kanon men för mig är det svårt… det blir liksom som att börja med den svarta backen.
Även om jag älskar värmen så ska jag också lägga till att den gör att man ibland kan gå för långt in i vissa positioner – och därav skada kroppen (lederna) innan de är riktigt redo för det. Men är man medveten som dessa två aspekter (fokus på insidan och inte överstrecka) så är Bikram precis lika grym som all annan yoga!
Läs gärna också om min hat-kärlek till Ashtanga yoga…
