Foto – Yogobe

Den första yogan jag kom i kontakt med (och en av de mest populära yogastilarna i världen) är Ashtanga Yoga. Det blev kärlek vid första ögonkastet (jag skrev om denna magiska upplevelse i inlägget ”Yogan – såhär hittade den mig”). Sen den dagen har jag haft en passionerad relation med Ashtanga yogan där jag många morgonar de senaste åren tillägnat den omkring 2 h.  Jag valde även att gå min första yogalärarutbildning i just Ashtanga yoga.

Varför älskar jag då denna yogaform? Det jag gillar mest med Ashtanga yoga är att det är en väldigt meditativ yogaform. Traditionellt utövas den nämligen i någon som heter Mysoreform vilket betyder att man gör den i tystnad efter sin egen förmåga. Det finns 6 olika serier (sekvenser) i Ashtanga yoga (dessa är skapade av en omtalat man vid namn Pattabhi Jois, Guruji). Första gången man går på en Ashtanga yoga Mysore klass så får man helt enkelt börja lära sig delar av serie 1.  Med tiden när kroppen börjar öppnas upp (vilket ju tar olika lång tid för alla) så får man lära sig fler och fler positioner. Efter några år (för de flesta) så har man lärt sig serie 1 och kan sen påbörja serie 2… osv.

I Mysore salen så gör alltså alla sin egen serie i tystnad vilket blir väldigt meditativt och vackert. Detta gör också att man kan hitta sin egen takt och kan följa sitt eget andetag. Eftersom man gör samma sekvens varje dag så upplever jag också att det hjälper mig att lära känna min kropp på ett vackert sätt. Jag märker liksom subtila skillnader från dag till dag – ena dagen kan en position kännas skön och lätt att göra medan andra dagen kommer jag inte alls in i den. En övning blir då att hitta ett neutralt sinne till dessa svajningar och acceptera var kroppen är just den dagen, den stunden.

Läs gärna –  ”Yogan – såhär hittade den mig”