Varje vecka här i Santa Teresa så samlas hela byn – turister, lokala, gamlingar, barn och hundar – runt en brasa på stranden. Folk badar, dansar med eld, äter grillspett och hänger ut. Alla är barfota och osminkade. Det är så här jag gillar att festa. Om man nu får kalla det festa när jag mest dricker lemonad :-). Men vi dansar!

Även om jag sällan dricker alkohol och hänger på coola nattklubbar nuförtiden så älskar jag fortfarande att dansa. Dansa så som kroppen vill. Dansa som en meditation, utan droger eller alkohol. Dansa utan regler där ingen bryr sig hur man ser ut. Dansa utan de där tighta jeansen och högklackade dojjorna som stör min rytm, som stör hur min kropp vill röra sig. Här får jag vara vild – utan att någon tittar snett. Det är FRIHET för mig.

Jag älskar sanden mellan tårna, stjärnhimlen över mig och vågornas brus som liksom ger ett grundande bakgrundsljud till den annars pumpande musiken.

Tack för ikväll!

Läs gärna mer om fest och dans HÄR.

Från instängd i ett klaustrofobiskt rum på ett sterilt sjukhus till fullkomlig frihet i en trädkoja mitt ute i djungeln.

Fyra dagar av magi på en community, vid namn Pacha Mama, ute i ingenstans – långt in i den costa rikanska djungeln. En plats dit människor från hela världen kommer för att landa. För att andas. För att…ehh…typ förstå meningen med allt.

Bott här tillsammans med apor, fåglar, ödlor i en trädkoja utan väggar omringad av uråldriga träd och vackra blommor. En plats utan uppkoppling. En plats där Facebook, Instagram och bloggandet kändes långt långt borta.

Här får jag kraft. Här hittar jag tillbaka. Till mig själv. Till mina sinnen. Jag hör det gudomliga kvittrandet från fåglarna, njuter av doften från lotusblomman, beskådar aporna som hoppar mellan trädtopparna och känner mina nakna fötter mot den leriga jorden.

Jag är lyrisk. Jag är grundad. Jag är levande.

Läs gärna om mina motsatsen, om mina sjukhusäventyr”Gilla läget” eller ”Du kommer aldrig mer kunna gå”.

Bakom en välutvald outfit, skyhögaklackar å maskaramålade fransar är jag inkastad bland supermodeller, tv-profiler och bloggerskor på en flådig GALA. Det känns lite som om jag kastats tillbaka till en svunnen tid. En tid då det var mer regel än undantag att jag hamnade på chica middagar som ofta slutade…ehhh…galet. Det var kul då, jag ångrar ingenting men jag saknar det inte heller. Det var en tomhet som kom med det där vilda festandet. Och jag flydde från något. Jag flydde från all prestationsångest och stress. Alkohol var den bästa medicinen.

Idag suktar jag sällan efter den medicinen. Jag kallar mig inte nykterist (mest för att jag inte vill sätta regler för mig själv) – det kan hända att jag tar ett glas vin då och då men inte för att fly.

Det betyder dock inte att jag bara sitter hemma och mediterar varje lördagskväll. Jag älskar fortfarande att dansa. Dansa så som kroppen vill. Dansa som en meditation, utan droger eller alkohol. Dansa utan regler där ingen bryr sig hur man ser ut. Här får jag vara vild – utan att någon tittar snett. Det är FRIHET för mig.

Jag har stött på denna nakna barfota dansen (ofta kallad Ecstatic Dance) på många olika platser i världen. Vi har kläder på oss men det är inga åtsittande glitterklänningar – det är bara kläder som inte stör dansen. Det spelar nämligen ingen roll för den skimrande energin från de dansande kropparna lyser starkare än alla glittrande klänningen i världen.

Även på denna flådiga 3-rätters middag är det många som skiner starkare än sina målade ansikten men ibland kan jag dock känna mig lite instängd bland alla regler för hur man ska se ut och bete sig på sådana här tillställningar.

För dig som bor i Stockholm och vill prova Ecstatic Danse så finns det på Urban Om varje onsdag och lördag. Läs gärna mer om det HÄR.