Jag är i Stockholm och alla jag känner tycks göra saker hela tiden… uppkopplade, upptagna och omringade av andra människor hela tiden. Jag möter människor men i dessa möten känner jag mig mer ensam än när jag faktiskt är själv. Det är som att personerna jag möter inte är där med mig. Jag sitter still fylld av tålamod, närvaro och förväntan… snart kommer personen väl slå sig ner så att vi kan prata på riktigt… men det tycks aldrig komma. Det är hela tiden något nytt som händer antingen runt omkring oss eller på telefonen. Jag kämpar för att få ögonkontakt och när jag väl får skymten är det som om ingen är där. Jag försöker vara sårbar och dela hur jag mår från hjärtat men märker att personen framför mig samtidigt tar upp mobilen och snabbt kollar mailen.

Jag kan älska att vara ensam. Det har alltid varit i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter. Gå en lång promenad i naturen, andas på yogamattan och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det lyx och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma.

MEN känslan av ensamhet i mötet med andra människor är det absolut värsta jag vet. Då känns jag mig verkligen ensam i världen. Missförstådd. Fel. Konstig. Tom.

Ett liv i ensamhet är inget liv, det som betyder mest i livet är relationer. MEN då menar jag riktiga relationen där vi möts i själen. Annars är jag faktiskt hellre helt själv.

Det vackraste som finns kanske är att leva i en relation men det är nog också det svåraste. Jag hittar ofta en oändlig grundning och harmoni under exempelvis ett Vipassana retreat där jag lever i ensamhet. Där jag mediterar dagarna långa. Där ingen annan stör min frid.

Utanför retreatetsmurar när jag har andra människor omkring mig är det dock mycket svårare att leva i denna harmoni. Människor som står mig nära vet ofta exakt vad de ska säga för att trigga mig och hur mycket jag än vill behålla mitt lugn så går det inte. Det bli bråk! I bråket stänger jag av mina känslor. Jag går in i mig själv. Jag låter ingen komma in under mitt skal. Jag skyddar mitt hjärta.

Hmm…om jag vill bygga en härlig nära relation vet jag dock att detta inte är en fungerande teknik. Det gör bara att vi glider ifrån varandra ännu mer. Det tar längre tid att lösa det där ”bråket” som oftast handlar om helt irrelevanta smågrejer.

Att jag stänger ute mina käraste är nog dock något som sker nästan på ett omedvetet plan. Eftersom jag numera är medveten om detta omedvetna beteende så gör jag mitt yttersta för att gå emot det. Istället för att stänga av så gör jag allt för att öppna mitt hjärta även i den svåraste stunden. Fast ibland går det bara inte…ahhhhhh…vill, vill, vill men varför är det så svårt?

Läs gärna mer om mina tankar om livet HÄR.