Från instängd i ett klaustrofobiskt rum på ett sterilt sjukhus till fullkomlig frihet i en trädkoja mitt ute i djungeln.

Fyra dagar av magi på en community, vid namn Pacha Mama, ute i ingenstans – långt in i den costa rikanska djungeln. En plats dit människor från hela världen kommer för att landa. För att andas. För att…ehh…typ förstå meningen med allt.

Bott här tillsammans med apor, fåglar, ödlor i en trädkoja utan väggar omringad av uråldriga träd och vackra blommor. En plats utan uppkoppling. En plats där Facebook, Instagram och bloggandet kändes långt långt borta.

Här får jag kraft. Här hittar jag tillbaka. Till mig själv. Till mina sinnen. Jag hör det gudomliga kvittrandet från fåglarna, njuter av doften från lotusblomman, beskådar aporna som hoppar mellan trädtopparna och känner mina nakna fötter mot den leriga jorden.

Jag är lyrisk. Jag är grundad. Jag är levande.

Läs gärna om mina motsatsen, om mina sjukhusäventyr”Gilla läget” eller ”Du kommer aldrig mer kunna gå”.

Efter ett härlig kaos i LA landar vi i en oas vid namn Topanga, 30 minuter från stadens hetsiga galenskaper. En nationalpark vid Santa Monica Mountains i Kalifornien där bergstopparna speglar havets oändliga horisont. Där vackra dalar blandar skog med öppna landskap. Hur kan en så vacker plats vara folktom? Hur kan det vara trafikkaos och överbefolkning bara någon mil härifrån? En bortglömt dröm helt enkelt.

Vi körde vilse ett bra tag innan vi hittade vårt Airbnb hyrda hem. Vår tidigare tillförlitliga Iphone-navigation la nämligen ner så fort vi svängde in på Topanga-området, det verkar inte finnas någon mobiltäckning alls där (Fantastiskt skönt tänker jag men hmm…kanske därför ingen vill bo här?!). Efter mycket trevande i den kolsvarta skogen hittar vi till sist vår lilla stuga. Jag minns att det stod något om Hippie-chic i den där Airbnb annonsen. Det stämde alldeles perfekt. Vi möttes av en enkel liten stuga som liksom såg hemmasnickrad ut dock inte som vilken ihopspikad utestuga som helst. Här hade någon lagt ner sin själ för att skapa ett riktigt hem. Stugan var byggd med kärlek.

På morgonen strömmade stolen in genom takfönstret och när vi tittade ut såg vi ett otroligt vackert naturområdet med träd, djur och blommor. Till min förtjusning fanns det till och med en koja högt uppe i ett av träden. Barndomsdrömmen gick i uppfyllelse. Lite längre bort på grönområdet låg det även andra små stugor. Alla unika. Alla charmigt hemmasnickrade.  Vi fick senare höra att detta tidigare varit ett Hippiekollektiv. Jag trivdes bra. Kände mig som hemma i allt stök. Det här var den absoluta motsatsen till det där opersonliga lyxhotellet med all sin perfektion. I like. Så här vill jag alltid bo.

Vem vill skapa ett härligt kollektiv med mig i den vackra svenska naturen?