KÄRA NI. Dags att lämna det fria barafotalivet till att gå in i mig själv igen – en nivå djupare än vad något annat hittills har tagit mig. Imorgon åker jag till Kolhapur för att än en gång sätta mig ner och meditera tio timmar om dagen i tio dagar i min CELL. AHHH! Jag har varit på Vipassana retreats runt om i världen de senaste 5 åren, två gånger i Ödeshög i Sverige, en gång i Danmark, en gång i Indiska storstaden Pune och en gång tidigare i Kolhapur.
Kolhapur, ligger ca 6 timmar bilfärd från Goa och är mitt absoluta favvo vipassana-ställe av alla de jag provat. Det ligger mitt i naturen men berg och dalar runt omkring, fågelsång och långt bort från allt stadsbrus.
Oavsett, hur mycket vipassana har givet mig i livet hittills så är jag ALLTID nervös innan. Känner ett stort motstånd över att stänga in mig.
Inte få yoga. Inte få simma. Inte få dansa. Inte få shaka. Inte få läsa. Inte få skratta. Inte få springa. Inte få äta vad jag vill. Inte få sjunga. Inte få skriva. Inte få sova ut. Inte få prata….
Bara bara bara sitta. Bara bara bara möta mig själv.
Tystnaden har jag nemas problems med. Det älskar jag. Det absolut svåraste för mig är att inte få röra på mig. Hehe… lite av mitt största flyttbeteende så vet samtidigt hur mycket det ger mig att faktiskt SITTA STILL.
Vet att det kommer bli smärtsamt men också en underbar heeling och klarhet som min själ frågar efter just nu.
Så nu checkar jag ut från allt. Vi ses om tio dagar!!!
KÄRLEK <3
Läs gärna mer om min tankar om Vipassana HÄR.
