Jag sa i en intervju i våras att meditation ger mig en konstant känsla av att vara nykär. Det är en formulering jag är nöjd med! De flesta människor kan nog relatera till känslan av att vara förälskad. Man liksom ser allt med andra ögon. Livet är lite vackrare än vanligt. De där små problemen känns obetydliga.
Den känslan är dock ofta förknippat med en viss person. En person som liksom får makt över ens välmående. Det uppstår en slags beroende situation.
”Om du lämnar mig kan jag inte känna kärlek.”, ”Du är mitt allt, utan dig går jag under”, ”Du gör mig levande”.
Givetvis kan kärleken till en person vara otroligt stark och magisk (kanske kan den till och med hjälpa oss att hitta kärleken till något större, till alla i vår omgivning). Men om den lurar oss att tro att den är individspecifik, att den inte existerar utan en viss person – lever vi på hal is. Kärleken finns alltid inom dig. Med det sagt, kan dock närheten med andra människor (exempelvis med en partner) vara en effektiv metod för att hitta den. När vi ger vår fulla tillit till någon (som vi ju förhoppningsvis gör i just en kärleksrelation) händer just det som jag skrev om häromdagen. Något magiskt uppstår. Kärlek uppstår.
Yoga och meditationen ger mig känslan av att vara nykär… Innebär det att jag inte behöver någon partner, någon annan människa i mitt liv…? JA!
Jag behöver ingen annan. Jag kan känna kärlek i alla fall. Men när jag har den där starka kärlekskänslan inom mig, funkar det som en magnet. Jag liksom dras jag till andra människor och de verkar röra sig mot mig också. Då är jag tillsammans med någon för att jag älskar, inte för att jag behöver honom.
Relaterat till kärlek och meditation är nog tillit så läs gärna mina tankar om det här.
