Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Möt din rädsla – Vinn en resa med Surfakademin

SurfakademinEfter midsommarseglingen åkte jag med Peter och Surfakademin till underbara Biarritz. Jag älskar Biarritz men trots det hade jag ett motstånd för jag visste att denna resa skulle tvinga mig att möta en av mina största rädslor – Surfing.

Även om jag fått äran att surfa världen över med Surfakademins otroliga instruktörer så skriker varenda cell i min kropp av rädsla när jag ska ge mig ut bland de stora vågorna. Jag tror att rädslan kommer från första gången jag provade surfing i Australien, fick brädan i huvudet och svimmade. Där och då, gav jag lite upp min surfdröm.

Men närkontakten med Surfakademin har samtidigt gjort att jag lockats tillbaka, det ser ju så galet härligt ut när alla andra surfar. Jag diggar havet. Jag diggar surfare. Jag diggar att röra på mig i naturen. Jag älskar helt enkelt idéen av surf men min rädsla stoppar mig gång på gång.

Hursomhelst, nu är jag här i Biarritz och möter min rädsla i timtals varje dag. Det är inte lätt men jag känner mig levande, jag växer. Jag kommer skriva mer om mina gråtande, skrikande och underbara upplevelser på havet senare i veckan.

Min utmaning till er idag är att också möta en rädsla denna veckan. Det kan vara alltifrån att visa dig sårbar för någon du älskar, klättra upp i ett träd om du är höjdrädd, åka en packad tunnelbana om du har klaustrofobi, hålla ett spontantal om du är rädd för att prata inför folk, va ensam och stänga av mobilen om du är rädd för att missa saker…osv. Vad är du rädd för?

Till er som är med i utmaningen har fått äran att lotta ut en resa med Surfakademin nästa vecka till en av de vackraste platserna jag varit på – Galicien i norra Spanien.

Såhär går utmaningen till:
1. Dela din rädsla här på bloggen och gärna på sociala medier.
2. Möt din rädsla och dela om den upplevelsen här på bloggen och gärna på sociala medier i mitt inlägg på onsdag.

#faceyourfearwithsurfakademin

Surf’s up och Namaste

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
59kommentarer
  • Hejsan!

    Jag har lidigt av ett stort kontrollbehov.
    Jag jobbar på det men ibland tror jag att jag kan beräkna vad som kommer hända och styra livet genom att jag oftast tackar nej till roliga saker som skrämmer mig.

    Har börjat förstå att mitt kontrollbehov funkar som en falsk säkerhet mot oönskade förändringar…
    Det jag har börjat göra för att försöka öva bort detta och istället hitta en inre trygghet är att jag har börja rida.
    Det var skrämmande först att känna att det inte var jag som hade all kontroll men nu har jag kunnat börja njuta av det och är tvungen att vara närvarande i nuet både med hästen och naturen.
    När jag rider så påminns jag om att verkligheten är föränderlig, att glädjas och göra det bästa av livet just nu.
    Jobbar på det i alla fall 🙂

    Carolina Z 2017-07-05 16:25:45
    Svara
    • Svar på Carolina Zs kommentar.

      TACK Carolina! Känner verkligen igen det där med kontrollbehov. Pust. Vågor och hästar är bra övning för oss tror jag :-). KRAMAR till dig!

      josefinebengtsson 2017-07-07 16:34:42
      Svara
  • Jag hade en klassiker till rädsla – spindelfobi! När jag såg en död spindel i min lägenhet ville jag flytta och såg jag en bild på en spindel på en skärm så började jag gråta. Jag undvek såklart ställen där dessa monster fanns och det fanns många ställen jag inte ville resa till p.g.a. rädsla för spindlar.
    MEN – jag tog tag i min rädsla med hjälp av min moster. Ett steg på vägen var att goggla rätt på de värsta spindlarna jag kunde hitta och rita av dem. Jag läste samtidigt på om spindlar och fick bland annat lära mig att de bara äter flytande föda samt att de andra med bakkroppen. Efter det så har det successivt blivit bättre och bättre. När jag senast såg en stor spindel hos min syster sa jag väldigt engagerad och glatt till min dotter ”kolla Fiona på imse vimse spindel”utan ett uns av rädsla i kroppen. Jag kan gå förbi dem, under dem, över dem och jag är helt enkelt inte rädd längre. KBT i extrem form kanske, men det funkade verkligen. Och det bästa är att jag kan leva normalt och våra barn får bilda sig en egen uppfattning om spindlar utan att de behöver smittas av min rädsla varje gång. Jag är SÅ stolt över mig själv!

    Yohanna af Skovde 2017-07-02 20:02:41 http://yohannaafskovde.se
    Svara
    • Svar på Yohanna af Skovdes kommentar.

      WIHOOOO! Cooooool du är <3 TACK för att du deltar. Å fint det du skriver om barnen…att de inte blir smittade för det är ju exakt vad som ofta händer. Inspirerande. <3

      josefinebengtsson 2017-07-07 16:41:13
      Svara
  • Hej Josefine!
    Vilken utmaning fick fundera ett tag och kom fram till att min största rädsla är att gå ensam på kvällen/natten inne i stan.
    När jag är ute på landet är det inga problem, där känns de som det värsta som kan hända är att man går in i en älg.
    Men inne i stan är jag rädd för alla jag ser, speciellt män. Tror att alla vill mig illa så fort det blir mörkt. Vintertid vågar jag inte ens gå till Ica efter klockan 17. Medans så fort det är ljust ute känner jag mig hur säker och trygg som helst.
    Kram Sandra

    Sandra 2017-06-29 20:51:14
    Svara
    • Svar på Sandras kommentar.

      <3 <3 <3 Tack för att du delar Sandra. Känner och förstår din rädsla…. sååå tråkigt att man ska behöva gömma sig. Jag har länge tänkt att jag vill lära mig lite kampsports tekniker för att kunna ta mig ur en sådan situation. Kram

      josefinebengtsson 2017-07-07 16:43:46
      Svara
  • Hej Josefine,
    Min största rädsla är att bli allvarligt sjuk och inte få se mina barn växa upp. Denna rädsla får jag tampas med varje dag. Överallt får man läsa om sjukdomar och annat som dödar. Men jag lär mig mer och mer för varje dag att acceptera tankarna. Jag vet såväl att jag inte kan göra något åt det utan tankarna kommer finnas där. Bara att acceptera dom och försöka se förbi. Vissa dagar lättare än andra.

    Herman 2017-06-29 12:19:29
    Svara
    • Svar på Hermans kommentar.

      Tack, Herman för din delning <3. Förstår verkligen din rädsla :-(. Det första tror jag är att se de där tankarna och därifrån kanske det går att hitta en acceptans. Saker kan ju hända oss alla precis hela tiden och att leva våra liv med den rädslan hjälper ju oss inte precis. Givetvis ska man vara medveten om vad som händer i världen osv men ibland kan jag tro att det är bättre att hålla sig borta från löpsedlar och vissa dagliga nyheter för att minimera rädslan som sprids därifrån i alla fall. Rädslan de förmedlar för att sälja. Rädslan som kanske faktiskt inte är relevant för oss att ha med oss varje dag. <3

      josefinebengtsson 2017-07-07 17:00:00
      Svara
  • Hej Josefine och tack för en härlig utmaning!
    Det här fick mig att fundera till lite, men insåg att en av de saker jag är mest rädd för så är nog att känna mig ensam och utanför. Att inte passa in liksom. För några år sedan började jag få panik i sociala sammanhang, och jag slutade att gå ut med mina vänner för var alldeles för rädd att känna mig utanför och fel. Men min rädsla för att vakna upp gammal och utan att ha levt livet övervann, och jag började utmana min rädsla, först genom att träffa vänner på tumis över en kaffe, och sedan i större grupper. Nu är det mycket bättre, och jag får oftast inte panik mera, men jag är fortfarande rädd för att känna mig ensam. Men för varje gång jag utmanar mig lite till så blir det bättre. Förutom att utmana mig gällande sociala sammanhang så försöker jag också bara att vara snäll mot mig själv och inte tänka att jag måste vara alla till lags hela tiden. Istället för att tänka på vad alla andra tycker och tänker så försöker jag tänka på vad jag egentligen vill. Vilket ju är lättare sagt än gjort 🙂 Nu hoppas jag på att få möjligheten att utmana mig lite till i en härlig surfresa med en grupp okända människor. Älskar ju att surfa så hade varit härligt!
    Kram Linda <3

    Linda 2017-06-28 14:49:12
    Svara
    • Svar på Lindas kommentar.

      Heeeeej kära Linda! Åhhh va fint att höra från dig. Tack för din delning. Modigt att du gått emot din rädsla. Känner igen det där lite grann… ofta känt mig tryggare när jag är ensam men oandra sidan skrattar jag för lite då… relationer i olika former är ju det som gör livet värt att leva. ❤️

      josefinebengtsson 2017-06-28 15:17:18
      Svara
  • Med risk för att återigen bli utskrattad – jag har en rädsla/fobi för fjärilar.
    Åh, jag får knottror över hela kroppen bara av att skriva det – usch! Jag avskyr dessa kamouflerade larver med vingar som gärna invaderar hela gräsmattan när man ska ha picknick med familjen eller liknande.
    Jag själv är annars en ganska tuff och orädd människa, som står sig pall mot det mesta – men fy tusan för fjärilar.
    Dock har jag ju 3 barn, och den äldsta tjejen på 11år ÄLSKAR fjärilar och har alltid gjort det (såklart!)… Detta i sin tur har betytt att jag redan har mött min rädsla gånger flera och tagit med henne/familjen till den, för mig, mest avskyvärda platsen i Sverige -> Fjärilshuset i Haga. USCH!!!
    Minns sist vi var där då en annan besökare hade en fjäril på sig med ut och jag skrek så högt, skrämde slag på andra gäster men jag står ju inte ut!
    De är i min mening ondskans duperande påfund, det är alla andra som inte ser igenom deras förklädnad. Usch igen!!!

    Och tror ni inte att jag lovat ytterligare en tur till Fjärilshuset nu i sommar! Känner ångesten och svetten komma bara av att tänka på det, men ett löfte är ett löfte, ve och fasa!

    Annica Siljeström 2017-06-28 09:57:42 http://finest.se/luckycharm
    Svara
    • Svar på Annica Siljeströms kommentar.

      Åh TUSENTACK för din delning Annica. Så spännande att läsa om alla våra olika rädslor. För oss som inte är rädda för fjärilar är det såklart svårt att förstå hur dessa små vackra varelse kan vara skrämmande, men precis så är det ju med ALLA rädslor därför är jag så otroligt glad över att du tog dig modet att skriva om din mer ovanliga rädsla här. För en passionerad surfare är du ju oförståeligt att man kan vara rädd för vågorna och för en ensamvarg oförståeligt att det kan vara skrämmande att bo själv. Vi är ju alla olika, så häftigt att vi kan och kan inspirera varandra att möta våra rädslor. Tack till dig. STOR KRAM

      josefinebengtsson 2017-06-28 17:37:43
      Svara
  • Jag är livrädd för att vara ensam. Särskilt när det är mörkt. Det går okej så länge jag ligger i soffan och har lampor tända och tvn är på eller är iväg och gör något ensam bland folk ,men så fort jag stänger av allt och släcker lampan vid sängen kommer skräcken. Det känns som att någon står vid sängen och tittar på mig. Jag blir kallsvettig och stel av skräck och vågar varken titta eller tända lampan. Det är som att det blir så definitivt när allt är mörkt och tyst att man verkligen är ensam. Detta har resulterat i att jag sover med lamporna tända när jag sover själv. Jag fruktar de nätter då min pojkvän är bortrest och jag måste sova själv. Tar flera timmar för mig att somna och jag vaknar massa gånger varje natt och är helt slut dagen efter. Natten som gick var jag ensam och för första gången på vääääldigt länge sov jag med lamporna släckta. Och det gick bra. Bättre än jag hade tänkt mig. Det var som att mitt undermedvetna hade bestämt sig för att klara det. Ditt inlägg Josefin och alla era kommentarer fick mig att fundera när jag läste det igår och tänkte direkt på min rädsla för ensamhet och jag kände att om alla ni kan möta era rädslor, så kan jag möta min. Tusen tack!

    Miccan 2017-06-28 08:53:28
    Svara
    • Svar på Miccans kommentar.

      ÅH blir såååå glad att höra din beslutsamhet Miccan. Förstår din rädsla men verkligen vackert om du tar små steg och blir vän med mörkret. Det är ju först när vi utmanar oss själva, möter det som är obehagligt som vi kan bli fria och växa. TACK för att du läser och delar!!! Kärlek <3

      josefinebengtsson 2017-06-28 17:40:21
      Svara
  • Min rädsla är livet, verkar det som. Kärleken, jobbet, jag själv.. jag får inte till det och det gör mig djupt deprimerad.
    Testade på surf efter mkt om och men och jag kände att jag levde(!) Jag var lycklig(!!! Jag saknar detta så..men har inte råd att utveckla detta.
    Jag tog ett litet steg mot min rädsla men är mkt kvar att jobba med.

    Hanna 2017-06-27 20:08:24
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Tack för att du läser och delar fina Hanna. Åh fint att du testat på surfen och kände dig lycklig. Det är ju sååå härligt också. Tror snart att surfen kommer tillbaka till dit liv igen <3

      josefinebengtsson 2017-06-28 17:44:27
      Svara
  • Hej Josefine!

    En lång historia som blir kort. För ett antal år sen led jag rätt så mycket av både social fobi och panikångest. När det var som värst var jag sjukskriven och kunde inte ens gå ut på balkongen hemma utan att få en rejäl panikattack. Så himla jobbigt, ville bara ut! Men det gick inte. Var som en fånge i mitt eget hem, och i mitt psyke.
    Efter många terapitimmar, hjälp av vänner och familj och en sjujäkla massa jobb av mig själv lyckades jag ta mig ur det rätt bra. Numera lever jag ”normalt”, jobbar heltid och gör massor av saker som jag bara kunde drömma om förut. Har funnit en stor glädje och frihet i att träna i naturen, bland annat på mountainbike, skidor, sup, yoga och löpning. Känner mig så extra levande då. Gillar inte att vara instängd mellan fyra väggar.
    En av mina största rädslor (och drivkrafter) är tanken på att när jag blir gammal och sitter och tänker tillbaka på mitt liv, kommer ångra att jag inte gjorde saker som jag egentligen ville göra, för att jag lät min rädsla stoppa mig. Bara tanken på det får mig att göra saker jag egentligen inte vågar, tacka ja till chanser som ges. För det är vad jag vill minnas när jag blir äldre. Att jag gjorde iallafall vad jag kunde. Jag lät inte min rädsla stoppa mig.
    Men en sak som jag fortfarande är rädd för och är riktigt dålig på är just att vara social i grupper. Hittar som sagt ofta på mycket nu för tiden, och utmanar mig själv titt som tätt men oftast ensam eller med min familj eller nån nära vän. Tränar på gym, men aldrig i pass med grupper och människor jag inte känner. Det är alltså en till av mina stora rädslor, att vara i en grupp med okända människor. Och den ultimata utmaningen hade väl varit en surfresa med främlingar 😉 Har provat vindsurfing och paddlar ofta på min sup, men har aldrig haft chansen att testa vågsurfing. Ser underbart ut!

    Lev väl! / Eva

    Eva Dahlström 2017-06-27 19:16:20
    Svara
    • Svar på Eva Dahlströms kommentar.

      WOW! Från hela mitt hjärta, TACK för din ärliga vackra delning. Cool och modig du är som tagit dig igenom alla dessa rädslor. Dina ord berör mig verkligen. TACK. JAJAJA, låter som en surfresa skulle vara ett perfekt nästa steg… OCH jag vill sååå gärna att du ska försöka möta denna rädsla och kanske komma på en yogaklass med mig också. STOR STOR KRAM

      josefinebengtsson 2017-06-28 17:47:23
      Svara
  • När jag var liten blev jag, i all välmening, neddoppad under vattenytan av en kompis mamma. Hon menade det som skoj men jag fick en kallsup, blev rädd och väldigt försiktig i vatten. Jag har därefter prövat på bodysurfing i kalla Cornwall men hölls då mest under vattenytan vad jag minns. Sedan dess har jag drömt om en stående revanch på varmare breddgrader.

    Jessika Björhn 2017-06-27 15:00:08 http://www.jessikabjorhn.com
    Svara
    • Svar på Jessika Björhns kommentar.

      Tack för delning fina du! Yes, det är läskigt hur saker som hände för sååååå länge sen kan påverka oss än idag. YEAH, låter som att surfing kommer bli en utmaning för dig också men kul att du vill anta den. <3

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:38:01
      Svara
  • Tack för utmaningen, Josefin!
    Jag har faktiskt redan börjat min resa. Jag är en fg tävlingssimmare som har njutit mig genom milslånga sträckor i en kristallklar pool. I hav och sjö sätter min hjärna stopp och jag står ofta på kanten som en fd simmaren som är rädd som vatten (japp, pinsamt!). Detta ska jag nu arbeta bort genom tre km Vandbrosimning om mindre än två veckor. Önska mig lycka till!!

    Monika 2017-06-27 13:51:43
    Svara
  • Hej Josefin och alla modiga❤️ Min största rädsla är sätta gränser. Det låter så himla konstigt men jag har alltid levt efter mottot ”när andra har det bra så mår jag bättre” (jag är uppvuxen med en missbrukar mamma och det grundar i hennes behov) När någon frågar vad vill du kan jag få hjärtklappning, jag vill hellre lösa ett problem eller ha någonting att förhålla mig till. Jag är rädd för att önska. Jag är rädd för lycka. Jag är rädd för att det ska gå bra och lätt, att slappna av, det är för mig helt främmande. Vem blir jag då? Jag är rädd för att välja gamla destruktiva bekväma mönster, där jag är en mästare får bekräftelse men kör över mig själv. Jag är rädd för darriga ben ett bankande litet hjärta som öppnat ena ögat för en alternativ väg och framtid. Jag är rädd för att vara mitt egna hinder. Jag är rädd för att inte vara snäll mot mig själv och leva med det. Framförallt är jag rädd för den ilska som bosatt sig som värk i kroppen❤️ Men jag är lika rädd som modig så nu tar jag mig själv i handen och stiger ut i ljuset❤️ Kärlek vackra vänner🌼🌸🌼🌸🌼🌸🌼

    Jessica 2017-06-27 13:13:30
    Svara
    • Svar på Jessicas kommentar.

      Hej fina fina Jessica. Tack för din modiga, ärliga och öppna delning. Så KLARSYNT. Blir helt rörd av att läsa dina ord och beslut att ta dig ut i ljuset. WOW. Finns det någon specifik handling i din vardag du kan utmana dig själv att utföra för att möta din rädsla (i lagom takt)? <3

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:41:46
      Svara
  • Hej Josefine,

    Tack för en fin utmaning.

    En av mina stora rädslor är att visa mig svag, den här veckan har knappt börjat men tack vare din utmaning tog jag tjuren i hornen just den här veckan.
    Sedan barnsben har min mor ensam lärt mig om livet, mig själv om min styrka och kapacitet som kvinna.
    Någonstans växte jag upp i en stor identitetskris när jag började inse att jag inte är oövervinnlig, det finns alltid någon som är bättre än mig… på allt!
    En graviditet och småbarnsår lämnar inte längre plats till resan jag påbörjade i att hitta mig själv och min självkänsla i det vuxna livet.
    Jag kör in i kaklet istället, försöker prestera för att känna mig duktig och få beröm och v ä g r a r visa vad känslan där inne säger.
    Idag visade jag mig i min värld svag och sa ifrån till min chef -jag klarar inte den här arbetsbelastningen!
    Jag har dragit på detta i månader vilket har varit allt annat än nyttigt för mig och min familj som redan kämpar. TACK!
    Jag hoppas att jag får möjligheten att övervinna även min rädsla för hav och djupt vatten, som två flugor i en smäll!

    Lycka till ute på vågorna ☼

    Yrsa 2017-06-27 11:40:50
    Svara
    • Svar på Yrsas kommentar.

      ÅHHHH Yrsa. Tusentusentack för din delning. Så inspirerande att läsa. Verkligen MODIGT. Kanske det svåraste som finns att acceptera just det, att vi inte är oövervinerliga, att lyssna på oss själva och säga NU RÄCKER DET. Tack till dig. KÄRLEK

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:44:23
      Svara
    • Svar på Yrsas kommentar.

      ❤️❤️❤️ Fint, njut av veckan. KRAM

      Jessica 2017-06-27 13:15:14
      Svara
  • Hej Josefine,

    Rädsla!
    Jag intalar mig ofta att jag inte är rädd för något.
    Men tänker jag lite till, så är ju min största rädsla att få känna mig ensam. Jag älskar att vara ensam med mig själv och att ta mig för utmaningar och äventyr, men just att få vara med om den ensamhet man inte har valt själv! Det är något jag inte vill känna eller att någon annan ska få känna heller för den delen.

    Ha en fin dag,
    Kram Hanna

    Hanna 2017-06-27 09:29:05
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Tack, för din delning Hanna. Yes, det där är verkligen två helt olika saker. Självvalt och ”tvingad” ensamhet. Den senare tror jag vi alla tycker är otroligt LÄSKIG. Att inte få vara med. Att inte passa in. Hmmm…klarsynt av dig att se detta. Massa kramar till dig.

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:46:29
      Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Kram Hanna att vara ensam tillsammans med andra är brutalt, fantastiskt att du njuter tillsammans med dig själv❤️❤️❤️😘😘😘

      Jessica 2017-06-27 13:16:40
      Svara
  • Det har varit några hårda månader efter en separation som slet ut rötterna av trygghet som slagit fäste djupt i mig efter en ganska långvarig kärlekshistoria. Hjärtat slöt sig som en mussla därefter.

    Jag har känt och känner mig fortfarande känslosam, upp&ner och överlag lite vilsen. Det här med att göra slut är en mångbottnad sorg som tar tid att processa sig igenom. När ens kärlek, vän och bästa person som livet i stort och smått delats med helt försvunnit från ens tillvaro smärtar det på många sätt. Jag har varit så rädd att öppna den där dörren. Att prata om vad som hände och kanske våga säga ”Hej du fattas mig.”

    Din text om att möta rädslor inspirerade till ett första steg i riktning mot ärlighet och känslomässig sårbarhet. Det skrämmer mig men precis som för dig känner jag hur livet ändå spirar i mig och att det ur sårbarheten kan växa en styrka som öppnar upp hjärtat igen. Tack, puss & kram ❤

    Linda Johansson 2017-06-27 05:06:14
    Svara
    • Svar på Linda Johanssons kommentar.

      WOW, jag känner dig i varenda cell Linda. Den där smärtan är obeskrivlig. Att våga vara i den, låta sig själva vara ensam, känna vilsenheten och tomheten. Fruktansvärd men jag vill tro att vi växer, att det går över, att hjärtat kommer öppnas igen. Massa kärlek till dig <3

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:48:25
      Svara
    • Svar på Linda Johanssons kommentar.

      Önskar dig allt allt gott❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Kramar och kärlek!! 😘

      Jessica 2017-06-27 13:17:54
      Svara
  • En väldigt öppen, ärlig och sårbar text. Så jag vill vara anonym (men du ser min email Josefine<3)

    Min rädsla är att finnas.

    Flera år av inre stress bröt ner min kropp och mitt psyke, utan att jag förstod varför. För ett år sen tog jag studenten, men i slutet av den sommaren kom jag inte upp ur sängen. Jag var utmattad.

    Begränsningarna som utmattningen innebar gav mig en djup depression. För jag var ensam och hur jag än gjorde blev jag bara sämre. Försökte söka hjälp men fick bara höra att "du ser ju frisk ut" eller "du får acceptera din IBS", och jag var för trött för att tänka och argumentera.

    Så min första rädsla att synas. Den inre stress som jag nämnde handlar om att vara äcklad av min kropp och utseende. Men jag försöker att inte isolera mig. Jag möter rädslan varje dag när jag tvingar mig ut, trots att ångesten över att synas bara ökar.

    Min andra rädsla handlar om utmattningen. Det är svårt att sätta ord på. Men min rädsla är att jag efter ytligare ett år inte är bättre. Jag möter rädslan genom att försöka ge mig själv tålamod, och försöka lita på min psykolog som menar att kroppen återhämtar sig.

    Tredje rädslan handlar om mina depressiva tankar som jag försöker att inte lyssna på, men som talar om att den ända lättnaden är att inte finnas mer. För jag orkar inte synas mer, orkar inte känna mer smärta i kroppen, orkar inte känna så mycket ångest att jag somnar utslagen på sängen och sover halva eller hela dagen.

    Mitt förnuft vet att jag kan bli frisk, så många andra har blivit det. Men resten av mig förstår inte hur det är möjligt, har glömt hur det känns att må bra. Men även om jag kan bli bra, är jag rädd att inte hålla ut till dess. Men ingen annan kan ju ta mig igenom det åt mig. Så jag är rädd för livet, mer än jag är rädd för att dö. Och det är jag livrädd för.

    Men jag möter rädslan varje timme, genom att fortsätta ta mig igenom dagen.

    I veckan är jag på semester med min mamma. Det innebär att synas hela tiden, fortsätta känna smärta, ha ångest och panik.

    Jag vill surfa, men vet inte om jag klarar med utmattningen och depressionen. Jag är både rädd för att vara i bikini, att synas överhuvudtaget,och havet hat alltid skrämt mig. Men jag vill inte att min rädsla ska hindra mig. Jag försöker möta den hela tiden, kanske mer än vad min utmattning menar att jag orkar. Så om min psykolog ber mig vila hemma, skulle jag ge resan till en vän.

    Kram

    Anonym 2017-06-27 00:10:09
    Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      KÄRA KÄRA DU! Blir verkligen rörd av att läsa din text. Tack, tack, tack för att du delar med dig till oss. Otroligt att läsa hur bra du känner dig själv. Du är sååå cool som är i detta. Att du möter dina rädslor. De flesta flyr iväg från sådana känslor som du beskriver men du tar tag i dem. Du går till en psykolog, du delar här, du är i det. Det kommer komma en vändning. Innanför alla smärta så finns där äkthet och en väldigt vacker kärlek. Du kommer ta dig igenom det och upptäcka allt liv som finns där bakom smärtan. MASSA MASSA KÄRLEK till dig.

      josefinebengtsson 2017-06-27 15:52:44
      Svara
      • Svar på josefinebengtssons kommentar.

        Tack för stöd <3 Jag har fortfarande med mig resan från förra året och tänker tillbaka på den. På ett sätt mådde jag bättre då, men samtidigt var det de värsta för jag trodde redan då att det inte kan bli värre. Men så blir de det. Försöker vända på tanken och tänka att det inte är värre, utan något annat. Nu är det såhär, väldigt tungt precis hela tiden.. men sen kommer kanske något annat, och jag får försöka andas till dess.
        Yogamattan är egentligen en trygg plats att landa på, men jag vågar inte hemma själv. De är alldeles för starka känslor för att jag ska orka. Samtidigt som jag förstår att det inte finna någon genväg. Tar jag mig igenom alla lager så kommer jag känna mig själv igen, men det är så långt dit. Är så trött, uppgiven. Längtar till säsongen i yogastudion börjar igen. Även om jag inte får till yogan regelbundet nu så brukar jag försöka påminna mig om det jag tog med mig från resan förra året. Lekfullheten, fågelkvittret, gemenskapen. Men att möta känslorna på yogammatn är fortfarande så starkt för mig att jag inte står ut med att göra det hemma själv. Det kanske kommer. Men de svåraste är verkligen balansen mellan att vila i utmattningen, men utan att gå ner mig djupare i depressionen. Så svårt verkligen. Och jag vet inte om jag verkligen möter det jag känner. Ja jag skriver ju det här, men om jag duckar ju för yogan, där känslorna verkligen kommer till ytan.. Kram

        Anonym 2017-06-27 19:00:33
        Svara
        • Svar på Anonyms kommentar.

          ÄLSKADE DU! Ahhh det var verkligen otroligt att ha dig med i Bretagne. Du är så fin, så klok och stark. Jag förstår att det är heeeelt fruktansvärd det du går igenom nu, det är en fas – fortsätt kämpa. Precis som att vågorna blir större och större ju närmare man kommer brytningen så är du där nu…det blir jobbigare och jobbigare men kämpar du dig igenom lite till kommer du landa i något väldigt vackert. Jag är säker på det. Kanske är en dålig idé men har du provat att köra yogan med Yogobe hemma? Kanske kan det bli lättaste att bli lite guidad än att vara kör ai din egen tystnad? Jag hoppas verkligen att jag får krama dig snart igen. MASSA KÄRLEK!!!! <3

          josefinebengtsson 2017-06-28 17:51:20
          Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      ❤️❤️❤️❤️ Du är så bra stark och klok, ta det vackert, ingen stress. Det har redan vänt för dig. Du har klarat 100% av dina dagar hittills du klarar det. Du har blivit prövad, men du har klarat det, vilken kraft du har. Vila❤️ Ta den tid du behöver, små små steg❤️ Som att våga skriva, att kunna sätta ord på det man känner, fortsätt.. Massor utav kärlek!!! 😘😘😘

      Jessica 2017-06-27 13:24:17
      Svara
      • Svar på Jessicas kommentar.

        Tack jessica. Ska försöka ta till mig dina ord – vila, ingen stress, små steg, jag har tagit mig hit och kan fortsätta. Tack <3

        Anonym 2017-06-27 19:03:24
        Svara
    • Svar på Anonyms kommentar.

      Din text berör verkligen och oroar samtidigt. Hoppas så att du ska orka ta dig genom detta och öva steg för steg, inte bara att våga och orka ta dig igenom dagarna och timmarna, utan att lära dig känna kärlek, acceptans och medkänsla med dig själv. Babysteps är det som gäller då man är utmattad och har så mycket bagage med sig. Vi måste lära oss att ge oss själva det vi behöver mest av allt. Så som vi skulle bemöta ett lite hjälplöst barn. Vi måste lära oss att sluta kritisera, döma och avsky oss själva hela tiden. Många av oss hackar ned på oss själva hela tiden utan att vi märker det. Resultatet kan ju knappast bli annat än nedslående. Bra att du har kontakt med en psykolog och att du har din mamma. Hoppas du får må bättre snart.

      Hanna 2017-06-27 10:24:46
      Svara
      • Svar på Hannas kommentar.

        Tack snälla för ditt svar. Det hjälper mycket att få någon annans ord och tankar! Jag har lovat min psykolog att berätta när tankarna blir fler och värre, och det gör jag. Så hon vet iallafall <3

        Anonym 2017-06-27 12:57:27
        Svara
  • Jag mötte mina största rädslor i helgen, och lyckades trots detta! Är väldigt höjdrädd och är även rädd för att pusha mig själv till gränsen, men i helgen besteg jag Kebnekaise! Jag bevisade för mig att jag kan och att rädslor är till för att övervinnas och KAN övervinnas! Sjukt stolt över mig själv och vill fortsätta pusha mig till gränsen! Att surfa är en annan rädsla som jag så gärna vill övervinna!

    Emma Foss 2017-06-26 23:54:51
    Svara
  • Åh vad härligt, det vore en dröm att testa <3 Tack för att du delar med dig, så modigt av dig att ge surfingen en ny chans! Ser fram emot att läsa mer om upplevelserna!
    Jag är rädd för sprutor. Trots att jag vet att det inte är farligt så undviker jag så långt det går blodprov och vaccinationer. Sedan mellanstadiet har jag svimmat varje gång efteråt. Ibland handlöst ner på marken, ibland fastän jag redan legat med fötterna i högläge och ätit en banan. Jag vill kunna ta vaccinationer för att resa vart jag vill, ta blodprov för att se om jag fortfarande har brist på något för att ge min kropp det. Det här inlägget känns som ett tecken på att det är dags att utmana rädslan och gå och ta det där blodprovet som jag skjutit på i många många månader nu 😉

    Moa - Women's Health 2017-06-26 22:06:57 http://www.healthyliving.se/moa/
    Svara
    • Svar på Moa - Women's Healths kommentar.

      Tack fina Moa!!!! Åhhhh Jajaja. All pepp till dig för att du ska gå och ta det dör blodprovet nu. Du kommer känna dig stark efteråt. ❤️❤️❤️

      josefinebengtsson 2017-06-27 11:05:13
      Svara
  • Min största rädsla är min egen sårbarhet och jag har de senaste 2 åren vågat möta den genom att skala bort alla yttre fasader i mitt liv och våga det liv som jag vill trots omgivningens dömande. Jag slutade på mitt chefsjobb och sålde min lägenhet och har sedan dess rest runt i världen och utbildat mig inom hälsa och friskvård och även pendlat till södra Italien där jag träffat en underbar man som inte direkt skulle klassas som en svärmorsdröm men vi är lyckliga tillsammans trots extremt krångliga och svåra omständigheter. Jag försöker leva i nuet och släppa mitt kontrollbehov som jag förstått finns där som ett skydd för min sårbarhet men det enda sättet för mig är att leva fullt ut och bejaka dagen som den kommer. Namaste

    Sanna M 2017-06-26 20:22:19
    Svara
    • Svar på Sanna Ms kommentar.

      Wow Sanna. ❤️ Cool du är!!!! Såååå modig och verkligen inspirerande att läsa. Tack. Låter som om du redan ser din rädsla och möter denna sårbarhet. Är det något specifikt i din vardag där du märker att du flyr från denna sårbarhet? Finns det någon situation i din vardag där du kan öva lite extra på att möta denna rädsla? ❤️❤️❤️

      josefinebengtsson 2017-06-26 20:53:35
      Svara
    • Svar på Sanna Ms kommentar.

      Härligt att läsa, Sanna.

      Hanna 2017-06-26 20:42:44
      Svara
  • Jag är nog rädd för det mesta. Det gör mig till typ världens modigaste och envisaste människa. När jag var liten var jag rädd för hästar men jag ville inte göra nåt annat än att vara i stallet med hästarna. När jag blev större jobbade jag med hästar. Jag lärde mig cykla utan stödhjul när jag var åtta, för jag var rädd för att ramla. Men jag gav inte upp. Jag lärde mig simma när jag var elva, för jag tyckte det var läskigt men jag gav inte upp. Jag tog dykcertifikat och satt på poolbotten med tårarna rinnande i masken. Några år senare jobbade jag som dykinstruktör. När jag var 35 lärde jag mig simma crawl, vi vet ju vad jag tyckte om simning när jag var liten…och vi vet ju vad jag tyckte om cykling. För en månad sen köpte jag en vinglig, otäck tempocykel som jag tyckte var jätteläskig att sitta på. På lördag ska jag köra ett triathlon, alltså både simning och en vinglig cykelrunda.
    Jag är så tacksam för alla mina rädslor för dom har fått mig att växa som människa!
    Nu är jag sugen men rädd för surfing 🙂

    Victoria Björklund 2017-06-26 20:16:47
    Svara
    • Svar på Victoria Björklunds kommentar.

      WOW!!!! Va du är modig och cool. Tack för delning Viktoria. Shit va du KÖR 😉. Yes, känns verkligen som om surfingen borde bli nästa steg. 💙

      josefinebengtsson 2017-06-26 20:55:14
      Svara
  • Jag kan verkligen känna din rädsla. Modig är du som går in för att möta den. Själv var jag i Biarritz för första gången för ett par år sedan och förälskade mig i platsen så jag hoppas verkligen kunna komma på ett av era yogaretreat någon gång. Jag har själv aldrig prövat surfa och det är ju som du säger att det ser så härligt ut då någon behärskar det fullt ut. Jag tror att sup- bräda kanske är mer lämpligt för mig.. Samtidigt minns jag från vistelsen i Biarritz att där finns massor av amatörsurfare under sommarmånaderna och att man verkligen fick se upp för dem. De ska ju hålla sig utanför badzonerna men alla klarar inte av att hålla kontrollen över brädan. Och vad gör man när man badar där i vågorna om en surfare kommer emot dig som en projektil i typ 100 km/h och inte klarar av att styra undan. Jag tyckte det var jätteläskigt och fick nästan tvångstankar om att jag skulle få en bräda i huvudet. Mitt på dagen är ju strandvakterna där och håller ordning på surfarna. Havet där är ju underbart. Sen vill jag ju också rekommendera ett besök till San Sebastian på spanska sidan. Mycket vackert och så god mat.

    Hanna 2017-06-26 19:21:41
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Åhhh tack för delning fina. Yes, låter som om vi har lite samba rädsla. Man målar liksom upp massa läskiga scenarion i huvudet… ahhh… vilket nog gör att vi spänner oss och därmed ökar risken för att något faktiskt ska inträffa. Ond spiral.

      Jajaja, San Sebastian är sååå mysigt å god tapas ❤️😋

      josefinebengtsson 2017-06-26 20:57:39
      Svara

senaste från Hälsa

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Susanne Barnekow