Idag fick jag ett mail från en tjej som skrev såhär:

”Jag undrar om du har möjlighet att hjälpa mig med PT lektioner i yoga. Jag har, för flera år sen, provat på yoga. Gick tre gånger på en kurs och kände mig så obekväm. Jag tänkte att om jag tar hjälp av dig, så kan jag i min egen takt bli bekväm och lära mig yoga utan att det känns som att jag blir bedömd av andra.”

Det här gör mig fruktansvärt ARG. I min drömvärld ska inte sånt här hända. Alla ska känna sig välkomna på mattan. Känna att man hamnat rätt. Att man inte behöver prestera.

Som jag skrivit tidigare, något som genomsyrar mitt liv och därmed undervisning är Vipassana meditationen. Den har fått mig att känna att yoga är så mycket mer än en fysisk praktik. Jag vill med min undervisning inspirera människor att flytta sin uppmärksamhet från huvudet och ner i kroppen. Även om vissa positioner ibland kan kännas utmanande är min önskan att yogamattan ska vara en plats där vi släpper prestationsångest och istället njuter av att röra oss i vår kropp.

Det är inte lätt i ett samhälle där det mesta andra bygger på prestation. Jag förstår det. Jag får själv ångest av vissa klasser jag gått på men jag vet att det är möjligt att faktiskt bli ett med kroppen och stunden även på en yogaklass med massa människor runt omkring. Min nya taktik är att dela ut ögonbindlar till alla som kommer på mina klasser! Vi brukar ha dem på första halvan av klassen så att alla får en chans att liksom landa inåt först. När den känslan är etablerad brukar det vara lättare att hålla fast vid det även i senare skedet i yogasalen.