På den frågan svarar jag kanske lite motsägelsefullt – EGEN TID! Just haft ett dygn för mig själv i skogen. Det var underbart härligt men jag vill absolut inte alltid leva såhär som en eremit, jag älskar att vara med människor. Dessa små stunder av egen tid ger mig dock så mycket styrka, så mycket klarhet.
Och efter dessa stunder vill jag inget annat än att vara med andra. Båda delarna måste liksom finnas där. Ett liv helt ensam känns megatrist men ett liv där jag aldrig får vara ensam skulle göra mig galen.
Utan att vara någon form av expert på kärleksrelationer tror jag även detta kan vara en nyckel till ett härlig förhållande. Att ge varandra space för att sen smälta samman, låta varandra vara för att stunden efter vara som en…
Kanske de svåraste som finns…. Är man nykär vill man ju ofta hänga ihop 24/7 och i en relation där kärleken tycks ha slocknat kanske man umgås dygnet runt för att slippa vara ensam, för har man inte varit ensam på länge kan det vara det läskigaste som finns.
