Glad måndag bästa ni!

Idag kommer våra första gäster hit, så spännande att träffa alla dessa människor som jag ska fira jul med :-). Det kommer också vara intressant att ha massa folk omkring mig här på Khola beach. I oktober (och även åren innan det) har jag ju varit här helt själv och mediterat typ 4 timmar om dagen.

Bara att vara här med Malin och Peter (som kom och joinade mig för några dagar sen) är annorlunda men vackert. Å snart kommer vi alltså bli massa människor… kul men lite nervöst. Kommer jag behålla min harmoni :-). Vi får se! Jag är i alla fall taggad på att dela mitt paradis med fler.

WIHOOO!

Hej från Indien. Det är helt underbart att vara tillbaka igen. Min månad hemma i Sverige var mysig men kanske inte väljer just mitten av november och början av december nästa år. Så härligt med sol, värme och barfotaliv. Jag är helt enkelt ingen vintermänniska.

Just nu hänger jag ensam på Agonda Beach (som ligger precis bredvid Khola Beach) där vi snart börjar våra retreats. Jag bor i samma bungalow på stranden som jag gjort i fem år nu. Därför tog det inte många minuter innan jag kände mig hemma här.

Längtar till retreaten startar men nu är det så mysigt att bara hänga här lite mes mig själv.

Skriver mer och lägger upp bilder när jag får bättre internet.

Stor varm kram sålänge.

Ä N T L I G E N. Nu sitter jag på planet till Khola Beach igen. Wihooo!

Jag reser oftare och oftare men trots det verkar det som om jag får mer och mer resfeber. Det borde väl vara tvärt om, eller?

Hursomhelst – den finns där. Jag ser den. Försöker acceptera den. Min resfeber ter sig så att jag får ont i magen, får svårt att sova, försöker göra 100 saker samtidigt, får svårt att prioritera, blir irriterad (tar ut det på alls runt om) och överdrivet sårbar (gråter över ingenting).

Den är oftast värst dagen precis innan jag ska resa för då har jag sällan tid att känna in resfebern (då ska det ju packas å sägas hej då), då flyr jag istället ifrån känslan. Det i sin tur gör mig både förvirrad och rastlös.

Väl på planet brukar det bli skönare. Då får jag äntligen tid att känna in min oro, sätta mig ner och verkligen låta tårarna rinna. Haha… Låter kanske knäppt men efter några timmar av gråtande i sittandeställning så brukar jag må bättre. Gråter alltid på plan i alla fall när jag flyger utan sällskap.

När jag väl landar har jag nästan glömt den där gråten, då känner jag mig hemma igen. Vi får se hur det blir denna gång :-).