Läsarkommentar…

Hej josefine!

Har läst din blogg då och då och finner det inspirerande att du gick från det klassiska sthlmslivet med karriärshets osv till att göra din grej och njuta av livet. Jag började själv för ca 1,5 år sedan att meditera regelbundet/köra yoga. DÅ var jag fast i tankar som snurrade kring karriärshets, skaffabarnhets, springa på krogenhets, resa 2 varv runt jorden osv. Har nu hunnit göra en del livsförändringar som bara får mig mer och mer på ”the right track”, det som verkligen är JAG och inte bilden av hur en tjej i 25årsåldern SKA leva. Tex har jag skaffat husdjur som jag längtat efter i flera år, trots att man blir bunden osv. IDAG är allt annorlunda och jag börjar tänka tankar om att flytta ifrån centrala sthlm ut till landet. Bara omge mig med djur, natur och riktigt liv. Har man blivit komplett galen? Att man som ung tjej, som jobbar med ekonomi inne i centrala sthlm vill dra ut till landet?? Skulle mina kollegor höra mig skulle de tro jag var galen. Men jag har börjat tycka att naturen är så vacker, hundra ggr finare än diamanter och diors senaste solglasögon.

Vet inte varför jag skriver detta, men antar att jag vill höra ett ”du är inte galen” haha =). Tack för en riktigt nice blogg som jag tror många människor finner stöd i.

Mitt svar…

Du är galen Zara. Men det är den finaste komplimangen jag kan ge dig. Enligt samhället är vi galna när vi bryter normer och börjar ifrågasätta dess struktur.

Hur som helst, när det där suget efter mening kommer och vi vill förstå livet på ett djupare plan måste vi låta oss gå den vägen annars tappar vi oss själva fullständigt, det är då jag tror vi blir deprimerade. Vi slutar leva och blir som robotar som bara följer det någon säger till oss – är ”duktiga” och beter oss så som man ska.

Trots att samhället från att vi är föds gör allt för att bura in oss i en liten likriktad box måste vi våga lyssna på vårt eget hjärta (bara det vet vår väg). Om alla började följa sina hjärtan skulle förmodligen samhället fullständigt förändras (kanske raseras) och förändringar är ju det läskigaste vi människor vet (oavsett om det är en ”bra” förändring).

Jag har nog alltid haft någon strävan att förstå  livet på ett djupare plan (det kanske vi alla har?) så när jag under mina skolår började utforska yogan och meditationen var det som att hitta hem. Trots det behövde jag först vandra vilse en stund i prestationsångesten och stressens värld. Mitt ”klassiska sthlmsliv” var ok men jag kände mig instängt och visste att mitt hjärta var på fel plats. Så fort jag fick rast sprang jag ut i skogen för att krama träd och till mina lärares och chefers stora förvåning försökte jag demonstrativt visa min kärna genom att sitta barfota på golvet och jobba. Tillslut lät jag hjärtat bestämma och tillät mig själv att bli galen – vilket jag inte ångrar en sekund

Tack för att du delar Zara. Naturen is ”the shit” och ja hundra ggr finare än Diors senaste glasögon. Fortsätt vara GALEN!

Läs gärna också:

”Vad är meningen med livet”

Foto – Adam Klingeteg, Outfit – Lululemon

Igår åt jag middag och diskuterade meningen med livet med två av mina bästa vänner från Handelstiden – heeeeelt magisk kväll. Så tacksam för att jag har så otroliga människor i mitt liv. Det var ungefär 8 år sen vi började Handels och ganska snabbt blev vi ett tjejgäng som hängt ihop sen dess. Efter skolavslutning försvann alla in i coola konsultbyråer och storföretag som Coca Cola och Tv 4 – drömjobben liksom slukade all vår tid. Vi hade galet mycket på Handels också men då kunde vi i alla fall plugga ihop och leka lite på helgerna. Efter att vi gick ut hann vi på vår höjd med en sporadisk (men otroligt betydelsefull) frukost ihop och vi har även lyckats hålla en härlig WhatsApp tråd vid liv.

Jag pallade bara det där konsultracet i ett år (och då var jag på en ganska chillat ställe) – sen gick jag ju ALL IN med min passion, med att följa mitt hjärta som dunkade för yoga och meditation.

De andra körde på några år till men för typ ett halvår sen hände något – till företagens stora förtret valde en efter en att lämna det där drömjobbet för att hitta något annat, något mer. En drog till Bara Vara, en annan åkte på Ayurveda retreat, en tredje flyttade ut till landet, en fjärde åkte å surfade, en femte satte sig på Vipassana…

Vad är det som händer? Är det bara i vårt lilla tjejgäng eller är det en ny trend i hela samhället?

Kan det handla om att när vi känner att vi nått det där målet, när vi lyckats få och även behärska det där drömjobbet så känns det lite..hmmm… TOMT? Ska det vara såhär tills jag dör nu? Är detta meningen med livet? Var den karriärs drömmen en illusion som inte alls kommit från en plats inom mig? Om jag lyssnar riktigt noga, vad är det egentligen mitt hjärta skriker efter?

Kanske är det så att vi alla hittar tillbaka till skrivbordet någon gång i framtiden (även om det känns faraway för mig nu). Oavsett tror jag att det kan vara bra med en andningspaus efter alla sena nätter framför Excel med andan i halsen. Efter år där tid för reflektion varit lika med NOLL. Efter år där hela våra väsen varit fokuserade på att göra MÅL.

En andningspaus att fundera – var det självmål? Vad är det verkligen detta jag vill göra med mitt liv?

Läs gärna mer om mina TANKAR OM LIVET.